Jätten och pandemin
Britterna säger ofta att deras hälsovårdssystem NHS är fantastiskt om man råkar ut för en akut kris. Nu skakas Storbritannien av en akut kris varje dag.
Rummet är min fästning. Där lever jag som en slarver. Smutskläder, paket med våtservetter, blöjor och handdukar överallt. Det håller sjukhuset på avstånd. Varje gång det kommer in en städerska flyr jag upp på sängen med min son. Man kan höja och sänka den med en fjärrkontroll. Där kan jag låtsas att jag har kontroll.
Året är 2018 och min nyfödda son har blöjeksem och kanyl i handen. Han har fått en ny antibiotikakur nu då läkarna äntligen bestämt sig för vilken bakterie de ska bekämpa. Den unga skotska läkaren kommer in. Knackade han på dörren eller inte? En del gör det, andra gör det inte.
Han har rufsigt hår och påsar under ögonen. Han står i mitt rum och jag säger plötsligt, så som man säger till en vän: ”du ser trött ut”.
Det var fel. Läkaren låter lite chockad då han svarar ”men jag har ju äntligen fått sova i natt”.
Skammen jag känner efteråt är djup, som om jag gjort något förbjudet. Det stod en person framför mig, men det fanns det inte tid för.
Det närmsta jag kommit den brittiska hälsovården var under min graviditet. Under ett par veckor efter födseln krympte min värld till ett par rum och korridorer på
Queen Elizabeth Hospital i södra London.
Jag och min son var ett paket som åkte runt på hälsovårdens löpande band: blodtryck, igångsättning, förlossning, antibiotika, sprutor, järntabletter. Varje dag kollade någon att våra hjärtan slog som de skulle och att vi inte hade feber.
Någonstans, någon gång hade någon räknat ut det mest effektiva sättet att ta hand om oss, de hade tänkt på risker och på kostnader och skrivit ner rekommendationer. Jag och min son var siffror som skulle fyllas i tabeller, vi var kruxet bredvid listan på mediciner. Sen blev vi friskförklarade och fick tillstånd att bli mer komplicerade varelser igen.
Brittiska NHS är ett stort och opersonligt hälsovårdssystem. Annars skulle det inte fungera. Det är en jätte – den största arbetsgivaren i världen – som vårdar den brittiska befolkningen från födseln till graven och allt är gratis. Målet är största möjliga nytta för så många som möjligt. Men marginalerna har alltid varit små.
Sedan kom pandemin. I början av januari, då kurvan över smittspridningen pekade brant uppåt här i London, började jag räkna ambulanser. Två, tre, fyra, fem och då har jag bara tagit en promenad kring grannkvarteren. Samtidigt skriver tidningarna att sjukhusen i London håller på att få slut på både vårdplatser och syre, att ambulanserna står på kö i flera timmar utanför eftersom det inte finns vårdplatser.
Under den första vågen i mars räknade jag och min man att vi kände ett drygt dussin personer som insjuknat i covid-19. Vid årsskiftet var det svårare att räkna. Många familjer vi känner blev sjuka, många hade fått viruset via barnens dagis eller skola. Hur många blev sjuka den här gången? Många.
Över 100 000 personer har dött av covid-19 i Storbritannien. Hälften av de dödsfallen har inträffat efter november. Landet hade förra veckan det högsta antalet dödsfall per dag, per capita, i världen. Men det är bara siffror.
Det är NHS som tar hand om alla. Men det är bara ett system. I sjukhusen går personer längs med de långa korridorerna, de har ansiktsskydd och blå dräkter av plast och blå handskar. De har ett litet kort på bröstet där det står ett namn och en yrkestitel. Jag hoppas att de hittar lite tid att sova.
UTRIKESKRÖNIKAN CHARLOTTA BUXTON
I början av januari då kurvan över smittspridningen pekade brant uppåt började jag räkna ambulanser. Två, tre, fyra, fem och då har jag bara tagit en promenad kring grannkvarteren.