För att granska fulkulturen behöver den tas på allvar
Jag tror att det skulle hjälpa om man erkände att dokusåpatraditionen nu är en del av ”kulturen”. När deltagarna i dessa serier får betydligt fler följare och mer synlighet än skådespelarna i kvalitativa dramaserier behöver vi journalister även skriva om
Dagens influerare föds fram och får makt genom serier som Paradise hotel och Big brother. Men varför verkar det råda journalistiskt undantagstillstånd kring granskningen av dem?
I flera år har ett av mina ”guilty pleasures” varit att kolla på den svenska dokusåpan Paradise hotel.
Det är inte helt lätt att förklara seriens upplägg för någon som aldrig sett den. Premissen är en grupp unga män och kvinnor – singlar – som bor på ett lyxhotell i Mexiko och parvis tävlar mot varandra. Kruxet är att det ständigt kommer in nya deltagare, så man måste ha en partner av motsatt kön som man kan lita på för att inte röstas ut.
Det är ännu svårare att förmedla varför man (läs: jag) tittar på serien. Jag vet inte varför det är så beroendeframkallande att se deltagare i tjugoårsåldern manipulera och svika varandra för egen vinning, tre dagar i veckan.
Jag kan heller inte sätta fingret på varför det är roligt när deltagarna gör bort sig och till exempel tror att Ukraina ligger i Karibien. Eller super sig fulla, beter sig som svin och har sex i tv.
Men det är som att följa en såpopera i verkliga livet. Deltagarna blir kära i varandra, någon röstas ut, en annan kommer in, och deltagaren som nyss grät över att hens ”bästa vän” åkt hem hånglar snart med någon ny. Alla ljuger dessutom för varandra även om sanningen förstås kommer fram i tv-rutan sen.
Det är ett spännande skådespel där man ständigt undrar hur mycket som är fejkat för bättre tittarsiffror, hopklippt för mer drama, eller ja … äkta.
Paradise hotel är bara en av serierna i dokusåpagenren – en genre som tycks växa i både Finland, Sverige och övriga världen. Serierna Ex on the beach och Big brother utgår från liknande premisser, likaså Netflix Too hot to handle och Love is blind, som fick stor uppmärksamhet förra året.
Jag kan skämmas över att jag understöder serierna, men jag är inte ensam.
I fjol började jag följa ett Instagramkonto som avslöjar vad som händer i svenska Paradise hotel och Ex on the beach. Kontots ägare ger olika ledtrådar och svar under säsongens gång. Hon berättar även om bortklippta händelser och skvaller relaterat till deltagarna.
Kontot har i dagsläget 273 000 följare.
För att sätta det i perspektiv kan nämnas att så gott som alla etablerade medier i Sverige har färre följare än så, exempelvis Dagens Nyheter med 135 000 och Sveriges Radio med 34 500. Finska Yle har 42 200 följare.
Långt ifrån alla dokusåpadeltagare har så många följare, men många av dem blir influerare med trogna följarskaror. Paow, Samir Badran (från duon Samir & Viktor) och Jocke Lundell är några exempel.
Många av influerarna tjänar pengar på att göra reklam för botox och tatueringsstudior, för proteinpulver och spelbolag. Och när kassan ekar tomt ställer de upp på ytterligare en dokusåpasäsong.
Dessa B-kändisar lever, ur mitt perspektiv, i en närmast bisarr parallell värld. Jag ser dem åka till Mexiko på nöjesresa mitt under pågående pandemi och göra sponsrad reklam för skönhetskliniker utomlands där de än en gång fixar sitt utseende.
Ofta undrar jag vem det är som lyssnar på dem, vem som bär ansvar för att detta blivit en lukrativ bransch. Jag irriteras av att ingen synar dem. Även om det finns någon enstaka svensk blogg som bevakar ”fulkultursprofilerna” och oetiska reklaminlägg får influerarna härja ganska fritt.
De stora nyhetsmedierna beblandar sig inte med fulkulturen. Även om serier som Paradise hotel lockar en stor publik får de inga recensioner. Det är sällan som deltagarna eller produktionen blir intervjuade – de omnämns på sin höjd i kvällstidningarnas nöjessektion.
Medan jag bläddrar på Instagram, ömsom hånleende åt influerarnas idioti, ömsom undrande vem som ska ta ansvar för vad de säger och säljer, inser jag givetvis att jag är en del av problemet.
Jag fascineras av personerna, som framstår så annorlunda i avsaknaden av omvärlds- och konsekvensanalys, och fortsätter följa dem. Jag stöder därmed såväl läppinjektionerna som spelbolagen.
Men jag tror att det skulle hjälpa om man erkände att dokusåpatraditionen nu är en del av ”kulturen”. När deltagarna i dessa serier får betydligt fler följare och mer synlighet än skådespelarna i kvalitativa dramaserier behöver vi journalister även skriva om dem.
Inte för att populistiskt följa vad folket gillar, utan för att behandla serierna och dess deltagare som makthavare och producenter av underhållning.
Så länge som vi låtsas som att denna industri bara erbjuder ”dåligt tidsfördriv” bemöter vi inte den påverkanskraft som den har i dag, eller vad det innebär.
Gamla säsonger av Paradise hotel Sverige kan ses på Viafree, Ruutu+, Liv och Hero, Big brother Sverige finns på C More (finska versionen på Ruutu+) och Ex on the beach på Discovery+ (liksom även den finska versionen). Nya säsonger av svenska Paradise hotel och Big brother startar i februari.