Strunt i svarta liv
Dokumentären om den amerikanska crackepidemin visar att svarta ofta är offren, både för droghandeln och för kampen mot den. Den välunderbyggda och skickligt berättade dokumentären serverar en kristallklar och upprörande helhetsbild. DOKUMENTÄR
Crack: cocaine, corruption & conspiracy
Netflix. Regi och manus: Stanley Nelson. 89 min. F16
Frän titel, stark film. Och med tanke på att det var den svarta delen av befolkningen som betalade det högsta priset för åttiotalets crackepidemi – nu är det visst opiater som gäller – är kontentan: black lives don't matter.
Mera om detta i Stanley Nelsons dokumentär, en rasande uppgörelse med crackepidemins rötter och dess politiska implikationer: ett CIA som ser mellan fingrarna när kokainet (crack är en form av kemiskt framkallat kokain) väller in i landet genom de nicaraguanska Contrasrebellernas försorg.
Till det kommer ett politiskt etablissemang som i stället för att sträcka ut en hjälpande hand bara bullar upp med stränga straff, något som gör att fängelsepopulationen i USA praktiskt taget exploderar.
Men okej, först var Gordon Gekko och girigheten, ett Wall Street där hårt arbete kräver hårda nöjen, rättare sagt droger. Problemet är att kokainet kostar skjortan, samtidigt som den marknadsliberala Reaganeran störtat miljontals människor i fattigdom.
Därav crack, en billigare variant som resulterar i en veritabel guldrush i storstädernas slumområden. Varför kränga hamburgare för 3,35 dollar i timmen när gatuhandeln med crack ger betydligt mer i handen?
Men med de stora stålarna kommer också våldet och döden in i bilden. Och som en av de intervjuade crackhandlarna konstaterar; plötsligt var det inte lika kul längre.
Bara att tacka nej
Estetiskt är detta något av en tv-dokumentär men en välunderbyggd och skickligt berättad sådan, en film som blandar högt och lågt, politiskt, socialt och ekonomiskt.
Dokumentären är uppdelad i åtta avsnitt och när dokumentären kommer fram till avsnittet ”Viruset” (som alltså står för crackepidemin) är många av de företrädesvis svarta stadsdelarna satta ur spel. Speciellt utsatta är de kvinnliga missbrukarna och med dem resten av samhället, till att börja med familjerna.
Svaret från Vita huset är: ”Just say no”! Och på det följer en populärkulturellt spetsad kampanj med presidenthustrun Nancy Reagan som pådrivare. Men det hindrar inte CIA från att med Ronald Reagans goda minne flyga in vapen till högerrebellerna i Nicaragua, vapen som uppenbarligen betalas med hjälp av inkomster från det vita guldet.
Hyckleriet känner inga gränser, vilket inte hindrar George Bush den äldre från att intensifiera ”kriget mot droger”, en operation som motiverar strängare straff.
Så vad gör Bill Clinton när han i början av nittiotalet flyttar in i Vita huset? Jo, skruvar upp volymen ytterligare, med den påföljden att fängelsepopulationen som 1980 låg på 300 000 interner tjugo år senare överstiger två miljoner – de flesta av dem afroamerikaner.
Visst, det är ett gigantiskt material som Stanley Nelson plöjer igenom och kanske finns djupet inte alltid där. Men helhetsbilden är kristallklar, och djupt upprörande.