Tankeväckande tragik och ruffig komik på Kolahalvön
Natalija Yefimkinas dokumentärfilm Garage People börjar lite stereotypiskt plumpt bland rostigt metallskräp och plastflaskvodka i ett ruffigt gruvsamhälle på Kolahalvön. Men småningom framträder dess udda karaktärsgalleri i ett mer komplicerat, medmänskligt och sympatiskt ljus.
DOKUMENTÄR
Garage People
Strömningslänk till dokumentären hittas via www.docpointfilmfestival.fi
Det lilla samhället i Murmanskregionen består av längor med slitna sovjetiska höghus och en gruva där deras innevånare sliter ut sina kroppar men förtjänar sitt levebröd. Men dokumentären fokuserar på en speciell miljö i dess utkant: garagelängorna.
I dessa rader av små tegelstugor förvaras inte bara bilar: de fungerar också som improviserade hobbyrum, verkstäder, replokaler, gym, högkvarter för små affärsverksamheter och annat mellan himmel och jord. Främst rör det sig om ett slags fristad och social knutpunkt för samhällets män, från tjuvrökande tonårsglopar till väderbitna pensionärsgubbar. Somliga söker en lugn stund från fruns domderande där hemma, andra tyr sig till den homosociala solidariteten med maskinolja och vodkasupar som tröst för att romantiken av en eller annan tragisk orsak saknas i deras liv.
Omfattande karaktärsgalleri
Dokumentären saknar narration och följer ett omfattande galleri av karaktärer. Vissa historier har en mer utpräglad och klassisk dramatisk kurva än andra. En personlig favorit är de två levande historieentusiasterna som klär upp sig i omsorgsfullt autentiska Wehrmachtuniformer och diskuterar hur soldatrang i naziarmén bestämde hur långa benlindor man fick ha. De ter sig snarare absurt komiska och fascinerande än hotfulla trots den isande symboliken: paradoxalt nog gör de ett avväpnande nördigt intryck då de hänfört skjuter med sin tunga tyska kulspruta i en övergiven fabriksbyggnad.
Historien om metallskrotsamlarna Vitalik och Ilja K är en av dem som får mest utrymme, och dess dramatiska kurva är också illustrativ för dokumentären i stort. Då vi presenteras för dem är det lätt att skratta åt deras klyschigt komiska duo-dynamik: den ambitiöse och rappkäftade Ilja drömmer om fina bilar han ska köpa för metallskrotspengarna och skäller på den tröge Vitalik för att han svetsar långsamt med sina alkoholistskakiga händer, han påminner om hur alfa-förloraren Ricky domderar över beta-förlorarna Corey och Trevor i kultklassikern Trailer Park Boys. Det är lätt att i samma anda gapskratta åt scenen där de hänger kadavret av en genomrostig skrotbuss på baksläpet av sin bara marginellt mindre kvaddade lastbil och svärande försöker kryssa den genom garageområdets gyttjiga kurvor tillbaka till verkstaden.
Mänsklig värme och dramatisk skicklighet
Samtidigt smyger sig den obekväma känslan av klassförakt och lyteskomik på då man mellan raderna inser de två kumpanernas i verkligheten ganska dystra livssituation. Det må vara kul att kolla på deras fumlande precis som man kan stänga av hjärnan till en spellista av ”Crazy Russian Dashcam Videos” på Youtube. Men i något skede måste man se sig själv i spegeln och ta tag i det faktum att man sitter där och hånflinar åt oskyldiga som drabbats av effekterna av ett samhälle som körts ner i misären med flit av cyniska makthavare precis som rattfyllot i videon nästan kör sin Lada under larvfötterna på en pansarvagn.
Det som räddar Yefimkinas film från att bli cyniskt utnyttjande à la Sacha Baron Cohens infama rumänska äventyr i Borat är att hon är sofistikerad och empatisk nog att gradvis ge mer plats åt sina karaktärers mänskliga mångsidighet, sårbarhet och egna identitet, utan att låta det förta den ruffiga charmen. För att återgå till den tidigare parallellen så påminns jag om hur Trailer Park Boys i sina bästa stunder lyckades kombinera det kaotiska härjandet och de plumpa underlivsskämten med något som kändes som en genuin medmänsklighet och kärlek för sitt brokiga karaktärsgalleri, på ett sätt som särskilt i de första säsongerna skapar genuin dramatisk pregnans och hindrar serien från att förfalla i elitistiskt hånflabbande.
När en tragedi till slut avslöjar att Iljas och Vitaliks vänskap i alla fall någon gång gick djupare än elaka skämt under det gemensamma slitets påtvingade solidaritet sitter man plötsligt där med en tår i ögonvrån, och en ny respekt för långfilmsdebuterande Yefimkinas berättarkonst.