Världen i en fisk
Vad gjorde du under covid-19-pandemins första förlamande framfart våren 2020? Konstnären Stephen Gill lärde sig fånga fisk.
Den tionde april lämnar han hemmet i en liten by i Skåne och beger sig till havskusten med sina tre unga döttrar, utrustad med snabbnudlar och sovsäckar. Han har övat sig tidigare men varit lite för försiktig och empatisk för att håva in de napp han fått. Men nu ska det fiskas! Några timmar senare sitter Stephen Gill på en strand med sin första fångst. Han skickar ett sms till vännen Karl Ove Knausgård, som sedan flera år följt hans konstnärliga processer med intresse och även skrivit några essäer om hans verk. Meddelandet innehåller datum och koordinater, samt informationen ”Havsöring 2,4 kg/62 cm”.
Vad Gills nya intresse kommer utmynna i är dock allt annat än en familjemiddag präglad av ett mödosamt plockande av fiskben ur en ugnstillagad pladuska. Det ska bli en fotoserie av ett slag som sällan skådats förut: en resa in i helt vanliga, lokala fiskar, men tillika också en resa bort från denna mänskliga och jordbundna värld.
Gills fiskprojekt utförs med hjälp av petriskålar, mikroskop och specialobjektiv, och blir till en bildsvit som är avlägset besläktad med Lennart Nilssons banbrytande fotobok Ett barn blir till (1965). Den stora skillnaden är dock att Gill inte gör några som helst anspråk på att berätta något medicinskt eller vetenskapligt, som var fallet när Nilsson dokumenterade det mänskliga embryots utveckling från befruktning till födelse.
Fisken – ett universum
”År 2017 började jag få en föraning om att en enda fisk kunde innehålla ett universum av oändliga dimensioner”, skriver Gill i en introduktion till sin nyutgivna bok Please Notify the Sun (2021) som består av förunderliga fotografier av fiskar. Boken är utgiven av Nobody (”ingen”), vilket är namnet Gill använt sedan 2005 för att ge ut sina vilda och spralliga fotoböcker. Dessa är konstverk i bokform som handlar om blommorna och gatorna i Gills tidigare hemvist Hackney, om duvor och upphittade gamla bröllopsfotografier, om oljud och energidrycker, om vildsvin som bökar i skogar om natten och om en viss pelare vid ett visst fält i södra Sverige.
I ett sådant sällskap sticker en konstbok med bilder av fiskar inte ut som något konstigt. Tills man öppnat själva boken och konfronteras med bilderna, vill säga. Gill (vars efternamn i själva verket betyder gäl) har fotograferat fiskars inre, men bilderna transporterar betraktaren till andra planeter. I dem tycks det finnas soluppgångar i främmande galaxer, landskap i förunderliga världar, astronomiska moln och kosmiska vyer.
Rätt att offra djur?
Fotografiet lämpar sig bäst för att fånga det intima och småskaliga. Det är som med poesi – i det precisa, obetydliga eller akut personliga återges med större sannolikhet något omvälvande än i bombastisk, allmängiltig eller episk lyrik. Detta innebär dock inte att bra fotografi måste vara blottande eller dagboksliknande, och Please Notify the Sun är ett ypperligt exempel på detta. Intimitet kan också uppstå när man hyllar det oansenliga eller undersöker vardagens dolda mysterier.
När fotojournalisten Robert Capa påstod att man måste gå nära för att få en bra bild menade han inte att man bokstavligen skulle penetrera sitt motiv och avbilda det på mikroskopisk nivå. Det visar sig dock att citatet har en poäng när man tolkar det extremt. För extremt är det ju att döda djur för att göra konst, oavsett ifall man äter djur eller ej. Fisken har ingen hög status – dess väsen är människan så främmande att vi skyr den och intalar oss att den inte kan känna. Det ligger ändå något brutalt ritualistiskt i att offra djur på konstens altare. Kan det rättfärdigas ifall konsten som fötts ur det är svindlande?
Det finns inget svar på den frågan. Vore världen en bättre plats om några djur färre dödats och Stephen Gills senaste serie förbluffande fotografier inte existerade? Det beror på vilket perspektiv man väljer. Men i den essä som medföljer i ett litet apelsinfärgat häfte instucket i Please Notify the Sun skriver Knausgård om det han ser i Gills fotografier: grottor, stränder, stalaktiter och stalagmiter, flammor i mörker, underjordiska floder, förhistoriska fåglar, koalor, vitmålade bambustavar, neonljus reflekterade i vattenpölar ...
Med hjälp av fiskar har Stephen Gill skapat tidigare oanade världar och vyer. Dessa växer och blomstrar i betraktarens fantasi. De existerar nu och i framtiden, men inte bara i den vackert tryckta boken. Magin finns ju kvar i levande form.
Gill har genom ett litet antal individer visat oss vad som existerar inuti varenda lilla mört som simmar omkring i den grumliga Östersjön. Bara konsten kan göra oss så omedelbart och omtumlande varse om något så nära men ständigt dolt.