Många utlänningar – däribland många finländare – tror att Island är ett föregångsland då det gäller jämställdhet mellan män och kvinnor. Skenet kan bedra. Och i detta fall bedrar det med besked.

Det är synd om isländska pojkar och unga män. Ett påstående som vi möter allt oftare i den offentliga debatten här på Island några år efter #metoovågen. Varför borde vi tycka synd om pojkarna? Var det inte flickorna och kvinnorna som var offren?

Nej, hävdar debattörerna nu. Pojkarna håller på att trilla ut ur skolsystemet. De blir grovarbetare. De blir förlorare.

Har de onda feministerna alltså tagit över på Island? – Så bra är det tyvärr inte. Men kanske Island är på väg att få upp ögonen för vilka privilegier pojkar i alla åldrar fortfarande har.

Många släktingar och vänner i Finland blir bestörta då de hör att vår dotter går på daghem som har separata grupper för flickor och pojkar. Könsbaserad segregering är gammaldags, tycker de förnumstigt och skakar på huvudet.

Rörelsen som driver vårt dagis har många andra daghem och grundskolor. En grundpelare för rörelsen är att flickor borde få växa upp och blomstra utan att bli nedtrampade av bortskämda buspojkar. Det tycker jag också.

Många utlänningar – däribland många finländare – tror att Island är ett föregångsland då det gäller jämställdhet mellan män och kvinnor. Skenet kan bedra. Och i detta fall bedrar det med besked.

En del vet att isländska kvinnor i regel inte tar sin mans efternamn. Så drar folk rappt slutsatsen att dessa kvinnor måtte vara emanciperade.

Tyvärr har förklaringen till namnskicket väldigt litet med jämställdhet att göra. Det vi kallar ”efternamn” är på Island oftast ett patronymikon, alltså en beteckning på att man är son eller dotter till en viss far.

Man heter inte ”Finnbogadóttir” eller ”Finnbogason”. Man är helt enkelt dotter eller son till en man som heter Finnbogi.

Namnbruk och språkbruk avslöjar många saker om de djupa kulturella rötterna i samhället.

Det isländska språket behandlar i själva verket ofta kvinnor som bihang till män. De är sina pappors döttrar. Ordet för bröllop är ”brúðkaup", vilket bokstavligen betyder brudköp. Och så vidare.

En del minns att islänningarna valde Vigdís Finnbogadóttir till statsöverhuvud år 1980. Hon blev världens första demokratiskt valda kvinnliga president. Tjugo år innan Finland fick sin Tarja Halonen.

Men vad bevisar det? Inte mycket. Vigdís fick utstå hån och osakligheter från många håll. Hon fick vänta många år innan hon blev en nationell ikon. Då hon fyllde 90 år nu i höstas ville alla som någonsin träffat henne lägga ut bilder av det mötet på Facebook.

Då #metoo svepte över Island slogs jag av hur många fall handlade om sportande tonåringar. Ett exempel var det lokala handbollslagets kapten som våldtog en tonårsflicka. Därefter måste flickan lämna orten för det var så synd om gossen och hans familj då hon anmälde honom till polisen.

Så var det den tidigare statsministern som för några år sedan måste avgå för att han lekt med de riktigt stora pojkarna och blev fast i den så kallade Panamaläckan. Han satt en kväll med sina partikamrater – allihop medelålders pojkar förutom en medelålders dam – på en bar mitt under pågående riksdagsplenum. De blev så upplivade att de med hög röst hävde ur sig förnedrande uttalanden om alla kvinnliga kolleger de råkade minnas namnen på.

Efter en stund blev en av de andra gästerna på baren irriterad och började banda svadan på sin telefon. Inspelningarna blev publicerade och de såta bröderna skickade sina jurister på personen som enligt dem ”spionerat på dem”.

Den hegemoniska, outtalade, normen stöder pojkarna. Alltför många flickor måste fortfarande vika för att inte utsätta gärningsmännen för obehag.

Visst är det synd om de isländska pojkarna. Det är synd om alla de pojkar som fortfarande uppfostras att tro att pojkar har rätt att ta för sig medan flickor måste göra rätt för sig. Tiden kommer att hinna ifatt dem. Medan vi väntar på det får vi hålla oss till könssegregerade dagis.

”Det isländska språket behandlar i själva verket ofta kvinnor som bihang till män.”

LARS LUNDSTEN leder doktorsutbildningen vid Háskólinn á Akureyri (Akureyri universitet).