Vit skörhet är ett upprop till evig polarisering

RASISM White Fragility är närmast den amerikanska författaren Robin DiAngelos klumpiga försök att komma till grepp med sin egen rasism genom att projicera den på alla vita (HBL Kultur 28.1). Ett narcissistiskt sätt att bli av med sin upplevda skuld genom att göra den allmän.

På ett filosofiskt plan kompletterar boken cirkelresonemanget om vit rasism så att om någon (vit) skulle påstå sig inte vara rasist skulle det vara ett tecken på vit skörhet, "White Fragility", och således bevisa rasismen hos personen i fråga. Vattentätt, slutsatsen är redan given. Medger du att du är rasist så är saken klar, protesterar du mot hennes argument är du inte bara rasist utan även skör. Det som ironiskt nog tycks undgå henne är att göra skillnad på folk och folk enligt ras som hon gör är ju just – rasistiskt.

Använder hon statistik och kvantitativa metoder som skulle undersöka de verkliga mångfasetterade sakförhållandena mellan vita och svarta i USA? Nej, vetenskap är bara ett förtryckarredskap skapat av vita män för att upprätthålla sina privilegier. Om hon inte skulle påstå det på allvar så skulle man ju skratta gott. Nu förvandlas skrattet närmast till ett förtvivlat jämmer över att en sådan enorm enfald faktiskt går hem hos folk utan aning om vetenskapliga metoder. Men så är hon ju inte den enda som argumenterar i linje med "Critical Race Theory" där "Critical" inte betyder kritisk i vetenskaplig mening utan är en metod och ett synsätt att upptäcka hur rasismen visar sig, för samhället antas vara genomsyrat av rasism, allestädes närvarande. Om rasismen i en situation inte hittas betyder det bara att man måste gräva djupare. Ibram Kendi är en annan författare som blivit populär i samma anda.

Sedan kan man ju undra hur ett samhälle ska bli mera enat och bättre av att påstå att alla vita är rasister och det finns inget de kan göra åt det. De vita skall solidariskt göra bot och bättring för sin egen och andra vitas nuvarande och historiska "skuld", utan att det finns någon definition på när bot och bättring har gjorts. Det här igen baserar sig på den filosofiska tankegången som kallas för intersektionalism och identitetspolitik som till stor del utvecklats av Judith Butler. Individens egenskaper och val är fullständigt överskuggade av personens "identitet" (till exempel vit, svart, man, kvinna, hetero, homo etcetera samt alla möjliga kombinationer av dessa) som avgör om personen är en förtryckare eller förtryckt och därigenom vilken moralisk skuld, nuvarande och historisk, som individen bär.

De här filosofierna är inte recept för ett bättre samhälle fast de framförs i den andan. De fokuserar på godtyckligt definierade bestående oöverkomliga skillnader som splittrar. De är precis så vansinniga som de låter.

Ett mycket bättre recept att bygga på är nog den klassiskt liberala synen som sätter individen i centrum med lika rättigheter och skyldigheter. Individen är ansvarig för sina egna val, inte identitetsgruppens. Man måste inte vara och välja på ett visst sätt som någon godtycklig identitet skulle tilldela. Man har också möjligheten att välja dåligt och om det inte går vägen så är det inte ett bevis på systematiskt förtryck utan främst ett bevis på att det var ett dåligt val. Var samhället kan förbättras utgående från den här synen är att se till att individens lika rättigheter och skyldigheter sedan faktiskt förverkligas i praktiken. Det är lättare att åstadkomma om man inte behöver dras med extra bagage av ovetenskapligt tyckande och subjektiva gruppindelningar.