Jag är här
"Det jag kan göra, är att vara närvarande och bekräfta."
Marcus Engel var ung student när han hamnade i en bilolycka och skadade sig svårt. Han låg på sjukhus och kom in och ut ur medvetande och hade också förlorat sin syn. Vid hans säng satt Jennifer, en sjuksköterska som höll honom i handen och repeterade varje gång han kom till medvetande: ”Jag är Jennifer, du har varit i en bilolycka och du är på sjukhus. Jag är här.”
Marcus berättar sin berättelse i podcasten I’m here som leds av Anthony Dorsini – barnläkaren som har tagit som sin livsuppgift att lära människor att föra svåra samtal. Enligt Dorsini är ”Jag är här” de mest empatiska orden en människa kan säga till en annan människa. Marcus Engel säger att det var de orden som fick honom att kämpa tillbaka till livet.
Världen har levat med coronapandemin i snart ett år och den har drabbat alla på något sätt, men inte alla jämnt. Jennifer Snårbacka skrev i sin krönika (HBL 22.1) för ett par veckor sedan om hur unga studerande har drabbats av nedstängningarna – de är ensamma i sina ettor, de förlorar sin dygnsrytm, de förlorar kontakten med andra, de har svårigheter att lära sig online, de kan helt enkelt inte leva ut den frigörelse och mognadsprocess som studielivet borde vara. Vi som jobbar på högskolor och universitet ser detta tydligt, behovet av psykologer, vägledare och kuratorer är större än någonsin. Ändå är de unga otroligt sega, påhittiga och optimistiska, de är överlevare och klagar inte lätt.
På Facebook kommenterades Snårbackas krönika ivrigt. Förutom bifall, fanns det också överraskande många som tyckte att det inte är okej att tycka synd om de unga. ”Alla har det svårt, det är bara att anpassa sig”, kommenterades det, någon drog paralleller till andra världskriget, ”vem hade råd att klaga då?”. Det är en mycket tråkig attityd och den för oss ingenstans. För det är ju just de unga vi måste värna om, det är deras fysiska, mentala och intellektuella kapacitet som är avgörande för vårt framtida samhälle. Vi som är äldre, vi som inte har drabbats av pandemin lika hårt, det är vårt ansvar att se till att de unga inte faller ner i en grop som de inte kommer upp ur på kanske flera år.
Men hur kan vi göra det?
Här kommer den gamla sinnesrobönen väl till pass; ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden.
Jag själv har svårt att inte börja fixa och ordna saker när jag ser att någon i min närhet har det svårt, men det kanske inte är det som behövs just nu, för det är inte så mycket jag kan förändra. Jag kan inte lösa grundproblemet, jag kan inte öppna högskolorna, jag kan inte börja ordna fester, jag kan inte se till att alla vaccineras så fort som möjligt. Men det jag kan göra, är att vara närvarande och bekräfta.
Jag kan visa att jag bryr mig, jag kan säga de mest empatiska orden en människa kan säga till en annan människa: Jag är här.