Ett värdefullt dokument, men en umbärlig film
Greta dokumenterar på ett fint sätt Greta Thunbergs väg från ensam skolstrejkare till förgrundsgestalt i den globala klimatrörelsen. Men själva filmen är inte alls lika anmärkningsvärd som sin huvudperson.
Regi: Nathan Grossman. Yle Arenan och Yle TV2 tisdagen den 2.2 kl. 20.20 och natten till torsdagen den 4.2 kl. 00.25. Ingår även i Docventuresfestivalen. 97 min.
Det finns många små element att ta fasta på i Greta, Nathan Grossmans film om klimataktivisten Greta Thunberg. Flickrummet med de otaliga gosedjuren. Självförtroendekrisen under seglatsen till FNmötet i New York. Pappa Svante Thunbergs ihärdiga tjat om att äta en banan. Greta som till synes oberörd läser upp hatfulla kommentarer på sociala medier. Pappa på förstahjälpenkurs i hur man hanterar skottskador. Greta som berättar om kalasen hon inte blev bjuden till som barn.
I dag må hon ha fyra och en halv miljon följare på Twitter, men det är uppenbart att denna remarkabla tonåring också är något av en outsider. Och då Nathan Grossmans kamera för första gången fångar in henne på distans utanför det svenska Riksdagshuset sensommaren 2018 är det en utpräglat solitär protest hon genomför, en traditionell sittstrejk med analogt plakat. De flesta går förbi utan att vrida på huvudet, någon stannar och pratar och tycker att hon borde återvända till skolbänken.
Grossman har i intervjuer berättat att han i det här skedet föreställde sig en film om unga aktivister, i plural.
Men med tanke på den massrörelse som Thunberg kom att ge upphov till, och de vändningar som hennes resa skulle ta, är det inte överraskande att de planerna skrotades till förmån för en film om flickan som blev Greta med en hel värld.
Nörd med integritet
Grossmans ansats är tydlig och typisk för persondokumentären. Detta ska inte vara en film om klimatkrisen eller om fenomenet Greta Thunberg, utan uttryckligen en film om människan Greta Thunberg. I flera tidigare sammanhang har hon berättat om sin Aspergerdiagnos, sina depressioner och sina ätstörningar, så i termer av biografisk information finns inte mycket nytt att tillföra. Det är okej, för man tänker sig att porträtt av det här slaget ska ge en skymt av personen bakom plakatet eller diagnosen.
Greta Thunberg själv verkar däremot vara genuint ointresserad av sin egen person. Det finns inget poserande hos henne, inget behov att framstå som cool eller charmig. Hon svarar lydigt och ibland slagkraftigt på frågor, och till Frankrikes president Emmanuel Macron säger hon
att hon egentligen är en nörd. Hon framstår som helt fri från alla former av narcissism.
Just de här dragen är förmodligen förklaringen till att hon vunnit så hög trovärdighet bland sina supportrar. I en värld där så många opinionsbildares agendor är grumlade av åtminstone en liten gnutta självhävelsebehov och personlig ambition, sticker Greta Thunberg ut med ett uppsåt som är så genomärligt att cynikerna och hatarna på högerkanten förlorar fattningen.
Själv säger hon att hennes funktionsvariation hjälpt henne genomskåda politikens rollspel – kanske kunde man också uttrycka det som att den är en faktor bakom hennes integritet.
Garden inte nere
Men frågan är om denna stora integritet också hindrar Grossman att riktigt komma henne in på livet? Intrycket är dessutom att det är att ganska noggrant utvalda klipp som visas. Dokumentären ger ett fåtal glimtar av barnet Greta Thunberg och i ett par scener anar vi en viss friktion i relationen med pappa Svante, men inte mer än man kan förvänta sig mellan en tonåring och hennes pappa. Filmen är inte servil, men på det stora hela rubbas inte den gängse bilden och narrativen kring henne.
Samtidigt är det förstås helt orimligt att önska att Greta och hennes familj sänkte garden ännu mera. Det är nämligen fullt begripligt om såväl regissör som vårdnadshavare tvärtom velat hålla den uppe. När filmen släpptes var Greta Thunberg fortfarande ett 17-årigt barn, och hur exceptionella omständigheterna och hon själv än är har det med säkerhet uppstått frågor om var gränsen för exploatering går, vad som inte är okej i konstens eller den goda sakens namn. Så tillvida verkar Grossman ha hanterat sitt material ansvarsfullt.
Men det måste alltså konstateras att själva filmen är långt ifrån lika anmärkningsvärd som sin huvudperson. Greta är en dokumentär som i första hand är just dokumenterande. Som krönika är den värdefull och unik, som film är den umbärlig och lite platt.