Nazisternas danska bunkrar var aldrig hemliga
Hitler lät bygga 8 000 ”hemliga” betongbunkrar i Danmark. De försågs med kanoner och maskingevär och skyddades av minor. Vad nazisterna inte visste var att ritningarna gick med kurirflyg direkt till de allierade i London. Den danska arkitekten Poul Morell Nielsen, alias Sköldpaddespionen, både ritade och avslöjade bunkrarna. Han var en mycket modig man, säger Peter Nyholm Anthonisen, som skrivit en bok om spionen.
Det finns fortfarande många bunkrar på Jylland, till exempel i Thyborøn och Hanstholm. Vi tar en tur från parkeringen vid utställningsbunkern i Thyborøn och passerar tyska marinens kommandobunker och en maskingevärsbunker. Thyborøn var på grund av närheten till Limfjordens inlopp militärt viktig för tyskarna. Den 180 kilometer långa fjorden mellan Nordsjön och Kattegatt kunde ha gett de allierade oanade möjligheter i en invasion.
På stranden hittar vi en rad sorgliga åttioåriga betongkadaver som vittnar om kriget. Alla har de tampats med havet, vandaler och erosion. En del ligger sönderbrutna i vattnet. Bunkerrester längre in i samhället finns i dag på privata tomter och används ofta som förråd.
Poul Morell Nielsen anlände 1943 till Lemvig station några mil sydöst om Thyborøn för att som 23-åring börja jobba på en sydjysk byggfirma med filial i just Lemvig. Det visade sig att företaget i huvudsak utförde konstruktionsarbeten åt tyskarna. Det gällde betongbunkrar, baracker och till exempel skyttevärn längs kusten. Unge Morell hade dock ingen lust att jobba för ockupationsmakten.
Bara tio personer på företaget arbetade med civila byggnader. Flera hundra var engagerade i tyska jobb och spottade ur sig krigsanläggningar på löpande band.
Poul Morell fick veta att bunkrarna baserades på Regelbau-standard, en slags standardmodell av olika typ för skiftande ändamål. Den vanligaste bunkern i Danmark var R622. Det var en manskapsbunker med plats för tjugo soldater i endast två rum. Bunkerväggarna bestod av två meter tjock armerad betong. Det gick åt 660 kubik betong till en enda R622.
Unge Morell visste att de tyska beställningarna kom direkt från Berlin och Hitlers högkvarter, och att Danmark tvingades betala för dem och dessutom stå för arbetskraften. Anläggningarna ingick alla i den så kallade Atlantvallen som var Hitlers sätt att stå emot en eventuell allierad invasion av europeiska fastlandet. ”Führern” befarade nämligen att ett anfall mot just Jyllands västkust kunde stå för dörren, men lät ändå bygga vallen hela vägen från Nordkap till Biscayabukten – en sträcka på 5 000 kilometer.
”Lånade” hem ritningar
Poul Morell tog kontakt med en studiekamrat i Köpenhamn som arbetade för motståndsrörelsen. De kom fram till att Poul stannar kvar på företaget och utnyttjar situationen genom att skaffa information om tyska militära anläggningar. Omgående började han ”låna hem” ritningar och rita av dem i detalj. God hjälp hade han av sitt fotografiska minne. Den första skissen visade hamnen i Thyborøn och placeringarna av tyska sprängladdningar. På följande ritningar prickade han in också bunkrar, skyttegravar och radaranläggningar och angav dessutom betongkvalitet, byggnummer och exteriörer på bunkrarna, för att inte tala om skisser över mineringarna till land och sjöss.
Snart var den unge arkitekten de allierades hemliga agent i Thyborøn. Hans ritningar och skisser skeppades över till Sverige och gick sedan med kurirflyg till London och de al
lierades högkvarter. Som signatur använde han en sköldpadda med en basker på huvudet och en rykande pipa i munnen. Om pipröken gick uppåt rörde det sig om säkra uppgifter, om den gick bakåt var uppgifterna osäkra. Han valde en sköldpadda för att matcha sitt, i jämförelse med kamraterna i Köpenhamn, långsamma intåg i motståndsrörelsen.
Med tiden väcktes dock misstankar mot Poul Morell. Han förhördes flera gånger utan att det ledde till några avslöjanden eller repressalier. Han gömde sina skisser i ett skrin under golvplankorna i sin hyrda bostad. Morell hjälpte också motståndsmän att ”gå under jorden”. Kodordet var: ”Jag har hört att du gärna vill köpa ett skrivbord”. Inte heller det fick tyskarna kännedom om.
Tyskland misslyckades med invasionen av England 1940 då RAF:s Spitfires och Hawker Hurricanes, tack vare heroiska pilotinsatser och effektiv stridsledning, vingklippte Luftwaffes Junkers och Heinkels. Hitler gav efter motgången order om att det europeiska fastlandet skulle försvaras till varje pris. Det innebar att en mängd skyttevärn och bunkrar måste byggas. Inte minst på Jyllands västkust som nu blev en liten men viktig bit av Atlantvallen.
Ritade kamouflage för bunkrar
I december 1943 besökte fältmarskalk Erwin Rommel, alias Ökenräven, Thyborøn för att inspektera bygget av försvarslinjen. Han landade i ett fiskesamhälle som i slutet av kriget beboddes av 900 tyskar och 113 danskar. Thyborøn var på grund av närheten till Limfjorden strategiskt viktig att kontrollera. Marskalken överraskades dock av att bunkrarna låg så öppet, och gav order om att de skulle kamoufleras till vanliga sommarstugor, lantgårdar och till exempel fabriker, så som man gjort i Frankrike.
Uppdraget gick till den piprökande arkitekten, som visade sig vara kreativ när det gällde att skapa förklädnader åt bunkrarna. Han använde till exempel oskyldiga tegeltak, kulört målade väggar, fejkade fönster och terrasser. Även dessa ritningar gick förstås raka vägen till Lon
❞ Jag kom till Lemvig i slutet av 1943 och blev anställd på en entreprenörfirma och fick då goda möjligheter att skaffa upplysningar om bunkerbyggandet. Naturligtvis utnyttjade jag det. Poul Morell i ett brev till bunkerexperten Bent Anthonisen
don tillsammans med kartorna över tyskarnas mineringar. Minorna desarmerades efter kriget av nazisoldater. 149 av dem sprängdes till döds och minst 500 lemlästades. Det talas i dag om att desarmeringsuppdraget möjligen var ett krigsbrott.
Efter freden i maj 1945 skickades skisserna och ritningarna till Danmark och Frihetsmuseets arkiv i Köpenhamn. Spionens identitet var dock okänd fram till 1989 då tandläkaren och bunkerexperten Bent Anthonisen
hittade tio anonyma teckningar av tyska försvarsanläggningar på Jylland i Frihetsmuseets arkiv. De var signerade med en endast en rökande sköldpadda, så han gav den okände tecknaren smeknamnet Sköldpaddespionen (på danska Skildpaddespionen).
Bent berättade om arkivfynden för en redaktör på tidningen Jyllands-Posten som skrev en artikel och efterlyste tecknarens identitet. Efter publicering tog Poul Morell kontakt med Bent och berättade hela historien. Så här skrev han i ett brev:
”Jag kom till Lemvig i slutet av 1943 och blev anställd på en entreprenörfirma och fick då goda möjligheter att skaffa upplysningar om bunkerbyggandet. Naturligtvis utnyttjade jag det. De första skisserna från mig var osignerade. Några av de senare signerades med en piprökande sköldpadda”.
Poul Morell var in i det sista tveksam till att ge sig till känna och hade ingen längtan efter att bli hjälte. Viss lättnad måtte han ändå ha känt, eftersom han under en period av kri
get anklagades för att ha varit tyskvänlig eftersom han byggde åt tyskarna. Tack vare Bent Anthonisen blev nu hans insatser under kriget kända. Den 14 november året därpå gick Poul Morell ur tiden.
Sköldpaddespionens rapporter betraktas på flera håll som de mest noggranna och detaljerade som levererades till de allierade under kriget. Han riskerade allt och var vid några tillfällen illa ute. Inte minst när en tysk soldat ställde frågor om hans skisser. Hade han blivit avslöjad hade han sannolikhet torterats och sedan avrättats.
”Gjorde sin medborgerliga plikt”
Peter Nyholm Anthonisen från Ringkøping har skrivit boken Thyborøn-faestningen og Skildpaddespionen. Hans far, Bent Anthonisen har tjänat som god källa.
– Sköldpaddespionen var en modig man som många andra inom den danska motståndsrörelsen. Med fara
❞ Poul Morell fick aldrig något erkännande för sina insatser utöver den som min far och jag medverkade till. Han sade till min far att han bara gjorde sin medborgerliga plikt och att han inte ville uppfattas som hjälte. Peter Nyholm Anthonisen författare
för livet skapade han skisser och målningar med information till de allierade. Hans skisser är mycket intressanta i dag, men de allierade fick aldrig användning för dem. Invasionen ägde ju inte rum på Jylland utan i Frankrike. En invasion av Jylland hade lätt kunnat stoppas, särskilt i söder där Jylland är mycket smalt. Poul Morell fick aldrig något erkännande för sina insatser utöver den som min far och jag medverkade till. Han sade till min far att han bara gjorde sin medborgerliga plikt och att han inte ville uppfattas som hjälte, säger Peter Nyholm Anthonisen.
– Efter kriget reste Morell och hustrun till Färöarna och bosatte sig i Nes. Så följde kalla kriget, en tid när Färöarna mitt i Nordatlanten var intressant för både öst och väst. England och Danmark hade stora radaranläggningar på öarna och ryssarna svarade med att patrullera i området. Det förekom till exempel spionskepp förklädda till fisketrålare. Dessa intresserade sig Poul Morell särskilt för. Efter hustruns död 1958 flyttade han tillbaka till Jylland där han dog 1990.
Litet motstånd i början
Christer Bergström är historiker, författare och expert på andra världskriget. Han har skrivit ett stort antal böcker i ämnet och forskat i det allmänna danska civilkuraget under ockupationen.
– Under de första åren var det civila motståndet relativt litet. Det berodde till stor del på att Danmark ju fick behålla sin civila regering. Vardagen förändrades inte så mycket för dansken och en slags samarbetsvillighet bredde ut sig, säger Bergström.
– Dessutom tjänade många danskar pengar på tyskarna, inte minst bönderna. Tyskarna såg på Danmark som sin kornbod. Det var främst i och med storstrejken 1944 som ett allmänt folkligt motstånd bredde ut sig. Det var i första hand en reaktion på att nazisterna bränt ned Tivoli. Under strejken vällde folk ut på gatorna och trotsade utegångsförbuden. Tyskarna och den civila polisen hade inte en chans.
Den danske framlidne journalisten Henning Pallesen var femton år när det tyska stöveltrampet lade sordin över det danska hygget. Så här berättade han om invasionen:
– Det var en fullkomligt traumatiserande upplevelse. Inte bara för mig och min familj, utan för hela det danska folket. Den danska regeringen var aktiv i sitt samarbete med ockupationsmakten och det var ett samarbete de ville sprida till alla andra. Det skapade den förlamning som präglade de första åren innan danskarna gjorde motstånd. Det var som om danskarna fortsatte att leva i skuggan av kriget trots att vi var mitt i det. Det enda motstånd de kunde prestera var i form av allsång – denna patetiska verklighetsflykt.
Henning Pallesen blev senare organiserad motståndsman, men greps och torterades av Gestapo. Han dömdes till döden, men undkom mirakulöst.