Medan jag skriver det här måste jag erkänna att jag knappast någonsin lagt så mycket tid på att reflektera kring vänner och vänskapsrelationer som under fjolåret.

Förutom de personer som står oss riktigt nära har vi kopplingar och ytligare band till en massa andra människor. Under fjolåret upptäckte Laura Klingberg vikten av att ha många olika slags vänner.

Dels beror det just på att vänskapsrelationer lyftes fram i många artiklar, inslag, inlägg och böcker som jag råkade läsa och lyssna på. Dels beror det på att jag aldrig tidigare förlorat vänner eller behövt mina vänner så mycket som i fjol.

– Vi är så mycket mer barmhärtiga med våra vänner och bland annat därför borde vi kultivera många slags vänskaper i stället för att bara upprätthålla onödigt höga förväntningar för våra parförhållanden.

I början av fjolåret läste jag journalisten Riikka Suominens debutroman Suhteellisen vapaata, som handlar om öppna förhållanden. Senare fick jag också intervjua henne. Jag har återvänt till citatet ovan väldigt många gånger under det gångna året.

Visst kan vänskapsrelationer också vara krävande men i all sin enkelhet är det barmhärtigheten och det okomplicerade i vänskapsrelationer som är så förträfflig. Vänner emellan råder en outtalad överenskommelse om att man egentligen inte är varandra skyldig något men trots det kan man lita på varandra.

Medan Suominen uppmanar till att upprätthålla och skapa många olika sorters vänskaper har jag själv alltid varit rätt konservativ på vänskapsfronten. Det är kvalitet och inte kvantitet som varit det viktigaste. Men under fjolåret insåg jag vikten av att ha många olika sorters vänner.

❞ Vi gratulerar våra bekanta som gift sig eller fått barn, men vi uppvaktar nog inte dem för att de lyckas upprätthålla en djup och meningsfull vänskapsrelation. Och ändå är vänskapsrelationerna bland det viktigaste som vi har..

Coronaviruspandemin har dramatiskt påverkat våra möjligheter till socialt umgänge, särskilt för oss som antingen själv tillhör en riskgrupp eller har sådana personer i vår allra närmaste krets. Vänner, kompisar, bekantskaper. Förutom de personer som står oss riktigt nära har vi kopplingar och ytligare band till en massa andra människor. Kassören i närbutiken, kolleger som jobbar på andra avdelningar, människor som har samma hobby, internetvänner.

Samtidigt har jag upptäckt att vissa bekantskaper eller kopplingar inte alls är så hållbara. I slutet av januari skrev journalisten Amanda Mull i The Atlantic om hur pandemin raderat vissa bekantskaper från våra liv. De flesta av dem kunde beskrivas som just sådana här ytligare band, som vi kanske inte trodde att vi skulle sakna. Eftersom vi inte tillbringar tid på kontoret, åker kollektivt eller går på fester såsom tidigare har våra sociala liv blivit mer inskränkta.

Under pandemiåret har ensamhet lyfts fram som en av de främsta konsekvenserna av coronaviruset. Och det är sant – många känner sig ensamma och lider av att inte kunna träffa familj, släkt och vänner på samma sätt som förut. Men jag har märkt, precis som Mull i sin artikel, att det inte alltid är de närmaste vännerna som man saknar mest. Även om vi varit tvungna att begränsa våra sociala kontakter har de flesta av oss ändå kunnat träffa våra goda vänner. Det är svårare att upprätthålla de mer avlägsna bekantskapsrelationerna i ett undantagstillstånd.

Att umgås med människor som inte tillhör vår allra närmaste krets ger en känsla av att vara en del av en större gemenskap. Dessutom fungerar de ytligare bekantskaperna också ofta som en källa för ny information, nya idéer och ytterligare nya bekantskaper.

De här mer ytliga bekantskaperna har en viktig betydelse för vår livskvalitet men kan också vara till konkret nytta, exempelvis i arbetslivet. Sociologen Mark Granovetter har forskat i interpersonella band, framför allt styrkan i att ha så kallade ytligare bekantskaper eller svagare band till olika människor. Granovetter har bland annat kommit fram till att våra mer avlägsna sociala kontakter oftare tipsar oss om lediga jobb än personerna som står oss allra närmast. Förutom att det är trevligt att umgås socialt med de här människorna utgör de alltså också en form av socialt kapital.

Att vi sitter ofrivilligt isolerade i våra hem betyder att vi inte utsätts för nya intryck och influenser. Det här kan exempelvis innebära att vi känner oss mer frånkopplade från vår arbetsgemenskap men kan också förklara varför konspirationsteorier sprider sig så effektivt just nu. Vi vänder oss inåt helt enkelt.

Sociala medier och internetforum kan delvis bidra med samma positiva effekter som traditionellt socialt umgänge men innebär också en större risk för att falla offer för bekräftelsejäv.

Min fingertoppskänsla är att vänskap blivit den nya sömnen eller kosten. Något som ska optimeras, kultiveras, förädlas. Vi ska stänga ut "toxiska personligheter" och tillämpa Konmari-metoden på våra vänskapskretsar – endast tillbringa tid med sådana människor som gör oss glada eller gynnar oss på något sätt.

I grunden håller jag med. Livet är på tok för kort att slösa det på människor som man ogillar. Men samtidigt känns det väldigt krasst och nyliberalt att betrakta vänskaper som något som ska "uppfylla en funktion" eller "hjälpa oss bli den bästa versionen av oss själva".

Och medan jag skriver det här måste jag erkänna att jag knappast någonsin lagt så mycket tid på att reflektera kring vänner och vänskapsrelationer som under fjolåret. Dels beror det just på att vänskapsrelationer lyftes fram i många artiklar, inslag, inlägg och böcker som jag råkade läsa och lyssna på. Dels beror det på att jag aldrig tidigare förlorat vänner eller behövt mina vänner så mycket som i fjol.

Jag har alltså inte suttit och utvärderat och poängsatt mina vänner utan tankarna har främst kretsat kring vad vänskap har för betydelse och på vilka sätt vänskapsrelationer skiljer sig från romantiska relationer eller familjerelationer.

I sin studie från 2019 kom forskarna Maree Martinussen, Margaret

Wetherell och Virginia Braun fram till att särskilt i samhällen som präglas av nyliberala värderingar och krav på att konstant åstadkomma saker och avancera betraktar många kvinnor sina starkaste vänskapsrelationer som en sorts fristad och viloplats. Goda vänner emellan behöver man inte prestera, konkurrera eller optimera. Med en riktigt god vän vågar man vara lite rebellisk och anarkistisk, och att bryta regler tillsammans gör vänskapen ännu djupare.

Med de allra bästa vännerna behöver man inte nödvändigtvis heller vara snäll och artig – i stället kan man vara ärlig. Riktigt goda vänner emellan är det möjligt att ventilera och erkänna de allra mörkaste tankarna och känslorna. Särskilt vid större motgångar kan det vara terapeutiskt att få uttrycka djup cynism.

De riktigt djupa vänskapsförhållandena bidrar med både tröst och lättnad. En av de intervjuade kvinnorna i studien jämförde sina bästa vänner med ett par bekväma tofflor: pålitliga, lugnande och värmande.

Även om vänskapsrelationer är viktiga för oss betraktar vårt samhälle eller vår kultur inte dem som en likadan form av framgång som exempelvis ett äktenskap eller barnafödande.

Vi gratulerar våra bekanta som gift sig eller fått barn, men vi uppvaktar nog inte dem för att de lyckas upprätthålla en djup och meningsfull vänskapsrelation. Och ändå är vänskapsrelationerna bland det viktigaste som vi har.

I en annan artikel i The Atlantic skriver journalisten Rhaina Cohen om människor som valt att prioritera sina bästa vänner i stället för en romantisk partner. Samtidigt som vår uppfattning av hur ett äktenskap ser ut har utvidgats är det fortfarande den romantiska relationen som ligger i centrum medan de övriga relationerna står längre ut på kanterna. Vi vet att ett äktenskap inte definieras av könsuttryck, vi har förståelse för par som bestämt sig för att dela sitt liv med varandra utan att gifta sig och de som bestämmer sig för att gifta sig gör det betydligt senare i livet än förut.

Att jag ibland föredrar sällskapet av en riktigt god vän i stället för att tillbringa tid med en romantisk partner förefaller plötsligt ganska normbrytande.

Vi förstår att vänner och vänskap är viktiga men hur viktiga är de egentligen? Vad ska vi kalla ett sådant vänskapsförhållande som omfattar attribut som oftast förknippas med ett parförhållande? Många av oss har en eller flera bästa vänner men ganska få av oss prioriterar de här vänskaperna framför en romantisk parrelation.

Särskilt inom HBTIQA-rörelsen har man länge talat om att ha en utvald familj, chosen family.

Personer som exempelvis på grund av homo- eller transfobi förlorat sin familj grundar en ny sorts familj bestående av ett antal utvalda vänner. De här vännerna uppfyller olika funktioner som vi traditionellt brukar associera med en familj.

Jag föreslår inte att vi alla ska börja appropriera regnbågskultur – särskilt inte de som de facto har alldeles utmärkta familjerelationer. Men kanske vi kan lära oss något. Ibland är nämligen vänner mer än "bara" vänner.

Varför firar vi inte vänskap? frågade en av mina kolleger. Vi har alla hjärtans dag, men personligen gillar jag finskans vändag bättre. Så från och med i år tänker jag aktivt kallla det för vändagen. Och på vändagen ska jag hylla alla mina vänner, både de riktigt nära och kära men också de som jag inte regelbundet umgås med.