Corona utmanar kärleken
Hur klarar parförhållandet ett år på distans? För Helén Hägglund och Pontus Sjöström handlar det om att hitta tillräckligt med egen tid, men också tid på tumanhand då man diskuterar annat än vem som inte tömt diskmaskinen eller tagit in ved till brasan. HBL har träffat paret inför alla hjärtans dag.
Bakom sig har de ett år med kollegerna på distans, men med kärleken tätt inpå. Att ständigt dras med varandra är en utmaning för parförhållandet, och kräver nya rutiner för egentid, tumistid och familjetid. Helén Hägglund och Pontus Sjöström vet hur det är att dela allt – och när man behöver komma bort.
– Ibland har jag bara lust att vrida nacken av honom. Men det var mest på våren då vi alla var hemma, nu har vi redan vant oss, säger Helén Hägglund och gapskrattar.
I snart ett års tid har hon jobbat framför datorn vid köksbordet, medan mannen Pontus Sjöström inrättat sitt kontor i sovrummet.
Han skjutsar barnen till skola och dagis varje morgon. Hon hämtar dem.
De går mellan arbetsrum och kök i samma yllekalsonger, och försöker undvika att kommentera varför den andra inte borstat håret, eller använder samma kläder som i går, i förrgår, varje dag ...
– En gång frågade du hur det skulle vara om jag bytte byxor, påpekar Helén.
– Eller var det tvärtom? säger Pontus och blinkar med ögat. Det var du som sade åt mig, det ändrar ju lite på historien.
Med två barn, heltidsjobb, många förtroendeuppdrag och hobbyer är tiden ofta på kort hos familjen Sjöström-Hägglund.
På grund av, eller kanske tack vare coronan, har det därför gällt att hitta nya rutiner för det som kallas tumistid, egentid, familjetid.
För alla dessa måste finnas, "för den mentala hälsans skull", förklarar Helén.
Avslappnat
Stämningen är avslappnad kring köksbordet denna vardagskväll, men samtidigt lite trött efter en lång arbetsdag med många möten. 5-åriga Livia har klippt vändagskort i sitt rum och kommer för att visa upp dem.
Ett hjärta åt mamma, ett åt pappa. Storebror Leo, 8, och ormen Majsen ska också få något, kanske senare.
– Vi lever ett väldigt familjecentrerat liv, men vi har båda ett stort behov av egen tid. Då är det mest idrott som gäller. Men man behöver ju också tid för parförhållandet, samtidigt som man säljer en stor del av sin tid till jobbet, funderar Helén.
– Vår stora fördel är att ingen av oss har skiftarbete eller behöver jobba helger, så det underlättar schemat.
Blixtförälskade
Att hålla kärleken vid liv utan att kunna skapa distans till den andra kan vara en utmaning för parförhållandet. Men Helén och Pontus har varit med om tillräckligt många prövningar för att veta var de har varandra. De träffades första gången utanför Helsingfors järnvägsstation, den 30 juni 2006. Det var en varm och vacker sommardag, Pontus kom gående i flip-flops och shorts.
– Jag minns dem extra bra, för jag hade själv köpt nya vita skor, och de skavde förfärligt! minns Helén.
Planen var att promenera till Tölö för en kaffe på Tintin Tango, men skavsåret satte stopp.
– Jag kunde inte gå, så Pontus beställde en taxi och så åkte vi den korta sträckan till hans lägenhet på Topeliusgatan där han plåstrade om mig med Kalle Anka-plåster.
Det var kärlek vid första ögonkastet.
– Jag visste redan då att han är mannen i mitt liv. Jag hade blivit bränd tidigare och hade svårt att lita på andra, men med Pontus var det genast annorlunda, säger Helén.
Ett år senare flyttade de ihop i en hyreslägenhet på Stora Robertsgatan, förlovade sig och gifte sig. Sonen Leo föddes 2012 då familjen bodde i Esbo. I samband med Livias födsel flyttade de till Borgå.
– Jag har alltid jobbat jättemycket, och haft svårt att tacka nej till extra uppdrag eller utmaningar. Men i samband med barnen måste jag fatta ett aktivt beslut. Det gäller för oss båda, vi svarar inte i telefonen efter arbetstid. Det är ett bra tips, ha inte e-posten i telefonen, då är det lätt hänt att du börjar jobba medan du kollar något annat på telefonen under kvällen, säger Helén.
Hon har huvudkontoret i Helsingfors centrum, Pontus har nyligen bytt jobb och pendlar en dag i veckan till Alberga i Esbo. I norma
la fall, före coronavardagen, åkte Helen i väg tidigt för att sedan hinna efter barnen före klockan 16. Pontus kom hem senare, men målet var alltid att äta tillsammans vid 17-tiden för att hinna med hobbyer och förtroendeuppdrag på kvällen.
För att få tumistid åkte de till morföräldrarna i Karis, lämnade barnen och gick på en drink eller för att äta gott tillsammans.
Då distanstiden började ställdes allt på ända. Tumistid fick de i stället under lunchen.
– Vi beslöt från början att alltid äta lunch tillsammans och turas om att hämta mat från någon närbelägen restaurang. Det blir en extra vardagslyx. Dessutom är det ett konkret sätt att spara tid och hinna umgås, säger Helén.
– Sedan tar vi inte arbetet med oss till bordet utan försöker tala om helt andra saker. I dag diskuterade vi gymnastikundervisningen i skolan, dagisgrejer och gamla Facebookbekanta som vill bojkotta vacciner, säger Pontus.
– Jag skulle gärna säga att vi går en lunchpromenad tillsammans också varje vecka, men vi är väldigt plikttrogna gentemot jobbet så det går sällan.
Fördelen med tumistiden under lunchen är att kvällarna kan fredas för familjen.
– I stället för att luncha på jobbet kan vi slå ihop den förmånen och äta middag ute hela familjen på fredag till exempel.
Var hittar ni tid för hobbyer och egentid? – Vi har lärt oss att kombinera mycket. Om vi åker ut på skidtur hela familjen kanske någon av oss fortsätter skidandet lite efteråt, eller om det är simträning för barnen kan en oss åka till simhallen lite tidigare och simma längder. Och så byter vi.
Rätt ofta delar de upp barnen mellan sig och gör saker med varsitt barn.
När får man sätta sig själv först? – Man måste göra det ibland, då mår alla mycket bättre. Jag tror vi känner varandra såpass bra att vi vet när den andra behöver den där egna tiden, säger Helén.
– Och egen tid behöver inte vara ett veckoslut med killarna i Bromarv, det kan räcka med en kort löptur på kvällen, säger Pontus.
– Eller att läsa Kotivinkki på soffan i en halv timme. Bara man får gå in i sig själv en lite stund, säger Helén och tittar på Pontus.
– Ändå är vi väldigt olika, jag är väldigt extrovert och behöver ha folk omkring mig, medan du blir dränerad med för mycket folk. Jag vet precis när du bara vill komma i väg, tilllägger hon.
Utmaning för parförhållandet
Att plötsligt få 40 timmar mer i veckan med sin partner är ändå inte en lottovinst för alla, utan kan vara oerhört påfrestande och irriterande. Det konstaterar familjeterapeuten och programledaren Maria Sundblom Lindberg.
– Plötsligt har du någon som går omkring i hela huset i långkalsonger och högröstat har onlinemöten från tidig morgon till sen kväll, tiotals kaffekoppar överallt och otydlig arbetsfördelning när det gäller lunch och middag. Allt sådant skapar slitage.
Hon glädjer sig över Heléns och Pontus sätt att få vardagen att fungera och betonar vikten av att se positiva exempel, samtidigt som hon påminner om att alla par reagerar olika under osäkra tider.
– Vi har pensionärspar, par utan barn, par där den ena är extrovert och den andra introvert. För alla är inte tiden hemma tillsammans en välsignelse. Ekonomiska problem har också en stor inverkan, om den ena är permitterad eller saknar jobb till exempel.
Det svåra enligt Sundblom Lindberg är också att hitta attraktionen hos den andra om man ses dygnet runt.
– Attraktion skapas ofta av och med avstånd. Vi känner en större saknad efter den andra då den är på resa eller inte är tillgänglig. Det är då vi längtar och fantiserar och känner oss mer kära. Din partner ser oftast snyggare ut på andra sidan gatan än i soffhörnet med den eviga laptoppen, funderar Sundblom Lindberg.
Men hur skapar man distans och attraktion på 75 kvadrat? Ingen enkel fråga, konstaterar Sundblom Lindberg. Själv målar hon ofta läpparna.
– Någon värdighet måste man ha.
Jag dukar också fint med ljus och servetter.
Men också hemma hos familjen Sundblom Lindberg kan allting bli för mycket. Senast tog mannen in på hotell några nätter.
– Det är ingen dum idé med hotell då och då. Eller sedan bara sova i skilda sovrum några dagar? Och anstränga sig att hitta nya saker att prata om. Här kan alla bjuda till, nätet är fullt av seminarier att hoppa på för att få lite inspiration och bli ivrig över något nytt. Ivrighet skapar attraktion!
Sundblom Lindberg talar också om vikten av egen tid och att lämna hemmet för att umgås med vänner eller bara ta långa promenader för sig själv.
– Se också till att skapa tydlig egen tid när du är hemma men inte är tillgänglig för small talk. Men det gäller förstås att kunna avläsa när den tiden passar bäst.
Datorn och telefonen kan också upplevas som en bov.
– Om skärmarna hela tiden finns mellan oss ser vi inte varandra i ögonen, vi lyssnar sämre och signalerar att vi inte är så jätteintresserade av den andra. Kom ihåg, bara för att man tillbringar en massa tid tillsammans innebär det ju inte att man är nära mentalt.
Utmaningen för många par i distanstider handlar också om det egna måendet.
– Tidigare har man kunnat fly sina egna problem med att åka i väg till jobbet eller gymmet och barnens hobbyer, säger Sundblom Lindberg.
– Nu trängs dina problem med dig på 75 kvadratmeter och har sällskap av din partners utmaningar. Om en är en orolig själ och den andra kämpar med sina aggressioner kan kombinationen efter 12 månader med restriktioner vara rätt påfrestande. Att vara begränsad och instängd på ett samhälleligt plan kan nog också få en att känna sig som fånge i ens relation.
Rätt replik i rätt tid
För Pontus Sjöström och Helén Hägglund handlar det mycket om att avläsa sinnestämningen där hemma för att inte trampa varandra på tårna.
– Undvik att starta gräl kring de där små triviala grejerna, som att klaga på att den andra inte fyllt diskmaskinen eller plockat upp en strumpa från golvet. Jag kan störa mig på det, men brukar oftast bara plocka upp strumpan och rada in disken, säger Helén.
– Precis, jag organiserar ändå alltid om i diskmaskinen, konstaterar Pontus.
– Man vinner mycket på att inte hänga upp sig på sådana saker. Försök i stället trycka på gasen och maximera den positiva samvaron då båda är på gott humör, tipsar Helén.
Den största krisen under alla 15 år tillsammans gick de igenom då sonen Leo var nyfödd och höll dem vakna under nätterna.
– Vi var så trötta och bara skrek åt varandra. Det slet på förhållandet. Men vi överlevde och ska nog klara av varandra nu också. Kommunikation är A och O, säger Helén men tilllägger snabbt:
– Fast jag tror båda tycker det är jätteskönt då den andra åker in till jobbet för en dag.
Om skärmarna hela tiden finns mellan oss ser vi inte varandra i ögonen, vi lyssnar sämre och signalerar att vi inte är så jätteintresserade av den andra. Maria Sundblom Lindberg Familjeterapeut