Att kunna påverka klimatet genom att sluta äta kött är en urban myt

KÖTTPRODUKTION Det är lätt att hålla med Torsten Fagerholm när han lyfter fram världens befolkningsökning som kanske vårt största ekologiska hot. Därefter ifrågasätter han husdjursproduktionens ekologiska och etiska existens. Det har han naturligtvis all rätt till. Men argumenten övertygar inte.

Människan är biologiskt ett djur, en köttätare som också äter vegetariskt som björnen eller räven. Sedan sin tillkomst har människan också varit i närkontakt med mikrovärlden. Det är inget nytt. Men ett djur är inte en människa. Att ta livet av en broilerkyckling är inte detsamma som att ta livet av en människa. Där är skillnaden. Varför är det oetiskt för människor att äta djur, men inte oetiskt för djur att äta djur? Eller är det endast djurens välfärd som den nämnda prästen talar om?

Den som besökt öppna livsmedelstorg i Kina, Vietnam eller Östafrika vet att där sällan finns produkter från ”köttfabriker”, utan försäljarna består för det mesta av småföretagare som förmedlare och producenter. ”Köttet” är oftast levande. Hygienen har i allmänhet ingenting gemensamt med EU:s.

Industriell köttproduktion är ett svar på konsumenternas krav på billiga livsmedel. I jämförelse med ekologisk produktion fordrar industriell produktion betydligt mindre ekologiska resurser. Exempelvis behöver betande köttboskap 15-20 gånger mera odlingsmark än ett industriellt, med foderkoncentrat uppfött djur. Samma gäller för andra insatser, vatten inkluderat.

Så industriellt uppfött är ekologiskt ur naturens synvinkel. Fagerholm hävdar att köttproduktionen medför ökad risk för virussmitta. Detta är en allvarlig beskyllning. Här bör han komma med källinformation.

Att vi kan påverka klimatet genom att sluta äta kött är en urban myt. Jag hänvisar till IPCC:s rapport 2019 som visar hur marginell dess betydelse är.

Hänvisningen till koncentrationsläger är ytterst sårande för husdjursproducenter. Om något liknande skrevs om en etnisk folkgrupp så skulle åtalet endast vara en tidsfråga.

Prästen och Fagerholm som kan den urbana diskursens livsmedelsmyter och trender har råd att köpa högklassiga ekoprodukter. Fortsätt med det. Det har nämligen inte alla. HANS BERGLUND Sjundeå

SVAR ”Konsumenternas krav” är ingen naturkraft, upplysta medborgare kan fatta medvetna konsumtionsval. Mänsklig aktivitet rubbar balansen i ekosystem och triggar zoonotiska pandemier. Vår köttätande livsstil sammanstrålar med förlust av biologisk mångfald, monokultur inom jordbruk och djuruppfödning, samt onaturliga kontaktytor mellan vilda djur, boskap och människor. Högpatogena stammar av H5N1-fågelinfluensa har spårats till kinesiska fjäderfägårdar, och svininfluensa till mexikansk köttindustri. WHO och FAO identifierar boskapshälsa och industriell köttproduktion som de svagaste länkarna i vår globala hälsokedja. En köttintensiv diet fungerar som katalysator för pandemier. Har vi den politiska och kulturella viljan att bryta den självdestruktiva trenden? Genetiskt nästan identiska, framavlade djur utgör den perfekta inkubatorn för spontana mutationer och därmed antibiotikaresistenta bakterier. Vi har råd att minimera djurens obehag, rädsla och ångest. Vi har råd att trygga deras frihet att leva ut sina medfödda beteendebehov – i stället för att i effektivitetens namn klämma in dem på trånga, nakna betonggolv där de tidigt separeras från sina mödrar och inte ens kan vända på sig.

Social distansering är lösningen: både bland djur och bland anställda som jobbar med slakt och styckning – en verksamhet som i likhet med pälsindustrin talande nog blivit en veritabel härd för sars-cov-2, inklusive mutationer. Den moderna konsument som vågar förkovra sig i djurteologi eller djuretik kan läsa Andrew Linzeys Animal Theology (1994) samt Henry Bestons The Outermost House (1928). Utgångspunkten är Albert Schweitzers tankar om vördnad för allt liv. TORSTEN FAGERHOLM ledarskribent, HBL