Är vi en kaffehandel?

Är Finland (längre) ett nordiskt land?

Frågan har nyligen väckts av finansminister Matti Vanhanen (C) – tydligen dock utan ambitioner att pejla det nordiska på djupet.

Den Vanhanenska frågan har riktats till tjänstemän vid Finansministeriet som i ett färskt svar – en rapport – vill att vi fokuserar på besvärande fakta:

Vår bnp förväntas växa med tio procent fram till 2030. Våra nordiska grannar rusar på i dubbelt så hög fart.

Produktiviteten sackar efter och sysselsättningsgraden står och stampar på för låg nivå – bland annat för att högproduktiva företag inte får den kvalificerade arbetskraft de behöver.

Det ser inte hävt ut, säger finansministern i en replik som riskerar bli en klassiker.

Men in rider kavalleriet och över kanjonen – den växande svackan – ljuder trumpetsignalen: lokala avtal!

I HS (9.2.2021) utvecklar en av rapportens skribenter, finansrådet Markku Stenborg, en hisnande parallell till den kaffedrickande finländarens olidliga lätthet i butiken. Så här går storyn: Kunden och ingen annan vet vad hon vill ha. Effektiviteten ligger då i att kunden väljer mellan

Jubileumsmocca, President eller espresso (där tog varumärkena slut). Köpmannen – den lokala! – som känner sina kunder ser till att valfriheten är reell.

Det fina i kråksången, menar finansrådet, är att priset på varan inte har bestämts utanför kretsen av köpman och kunder.

Då ska man själv underförstå att här inte finns något FFC med sina centralt fastslagna priskrav – som alltså ges rollen av hämsko på den marknad där man bestämmer priset på arbetskraft. Parallellen haltar något. Jag kommer på en del andra förkortningar som agerar på kaffemarknaden: K och S – centralaffärerna, det vill säga aktörer mellan producenten och kunden.

För att mota FFC i grind skyndar sig finansrådet att förneka att man är ute efter att sänka lönerna via lokala avtal.

I motsats till konkurrensen på kaffemarknaden skulle individens fria val inte sänka utan snarare till och med höja lönenivån.

På denna marknad skulle nämligen högproduktiva företag rikta lönetillägg till högproduktiva anställda – med målet att ”öka produktiviteten och levnadsstandarden överlag”.

Det är inte klokt vilken hävstång av da Vinci-art som de lokala avtalen är förmögna att skapa i en ekonomi som inte knäar under, som det alltid heter, arbetsmarknadens rigiditeter.

Men liksom köpmannen kan hålla sig med kaffe på olika prisnivåer kan högproduktiva företag redan i dag betala mera – och borde väl göra det om effekten, som den här förklaras, är att produktiviteten stiger med högre löner?

Jag var inne på det här för att antal söndagar sedan. Lika lön till alla i samma bransch ger i längden möjligheter för dem som förlorar jobben i lågproduktiva branscher att söka sig till de företag som överlever en högre lönenivå. Det fungerar i teorin. Men praktiken för in en tröskel: Om kvaliteten på den friställda arbetskraften inte motsvarar kraven i den mer högproduktiva sektorn fungerar modellen inte. Och varför inte det? Bland annat för att vi alltför länge har ansett att vår slentrianmässigt höga gymnasiebenägenhet har haft ett enda mål: att förse universiteten med studenter.

Med början från 1970-talet – då statsstödda studielån möjliggjorde för massan – har vi utbildat ”generalister” som valt universitetsstudier i brist på större klarsyn om de egna kvaliteterna och framtida ambitioner.

Instängda i denna utbildningstunnel har vi försummat inte minst yrkesutbildningen.

Den faktiska valfriheten har inte rullats ut inför den väljande ungdomen.

Det är inte alltid magistrar företagen letar efter när man är ute efter kvalificerad arbetskraft.

Därtill kommer att produktiviteten bara till en viss grad bygger på arbetskraftens kvalitet.

Finansministeriets rapport pekar lämpligt nog på ett annat dilemma: den låga investeringsgraden. Och vad ligger bakom den? Ökad produktivitet betyder att man skapar mera med – åtminstone på längre sikt – mindre och omgrupperade insatser.

Utan investeringar är det svårt att nå den önskade produktivitetsökningen. Ämne för nästa rapport?

Det råder inte brist på kapital ens i vårt utkantsland.

Men i de öppna gränsernas värld gillar det att umgås med högre avkastningar.

Vår sviktande produktivitet är med andra ord en stor men betydligt mer mångbottnad fråga än att den skulle lösas via lokala avtal.

Frågor vi hela tiden måste ställa oss:

Vilka kvaliteter präglar vår företagskultur? Är vi för svaga inför internationell konsultjargong? Ser vi på riktigt arbetskraften som en resurs eller bara i välkomsttalet på firmajulfesten?

Är det rentav fråga om en vidare kulturklyfta mellan oss och övriga nordiska länder? Är vi fortfarande fångar i en förlamande rädsla att misslyckas? Tenderar vi fortfarande ha ena benet i minnenas vinterkrig?

Också den nationella idrotten präglas av att samma gubbar gnetar på i klassiska spår medan övriga världen åker förbi i fristilsspåret.

Livet är så mycket mer än politik. Men Finansministeriets rapport efterlyser åtgärder – av politikerna.

Men är en låg produktivitet – eller utebliven hög sådan – en följd av dålig politik? Om nyckeln ligger i utbildningspolitiken är svaret ja. Men låsningen är så mycket större, problematiken så mycket mer komplicerad.

Att vi då tar till lokala avtal – standardsvaret numera på alla frågor – är ett erkännande av att vi egentligen inte har några svar.

Arbetsmarknaden är inte så svart som den utmålas.

En jämförelse mellan högtillväxtlandet Sverige och lågtillväxtlandet Finland kan till och med utfalla till vår fördel. Sverige tillämpar till exempel fortfarande grundprincipen sist-in-först-ut vid uppsägningar (om än med vissa modifikationer).

Hur ”modernt” är det?

”Det ser inte hävt ut, säger finansministern. Men in från sidan rider kavalleriet och över kanjonen – den växande svackan – ljuder trumpetsignalen: lokala avtal!”