Utlandsfödda tonsättare passar inte in i varumärket Finland
KULTURDEBATT Tonsättaren Matei Gheorghiu har granskat utlandsfödda tonsättares situation i Finland och funderar kring varför de är underrepresenterade i fråga om både finansiering och framföranden. Han hoppas att de en dag stolt kunde bli betraktade som finländare.
För några år sedan (2017) utnämndes jag av Finlands tonsättare till medlem i en ny arbetsgrupp kalllad ”jämlikhetsarbetsgruppen”, vars syfte var att utreda eventuella fall av diskriminering och ojämlikhet bland finländska tonsättare. En av orsakerna till att just jag kallades till denna grupp antar jag var som representant för utlandsfödda tonsättare, i och med min egen position som finländsk tonsättare med rötter utomlands.
Själv är jag född i Rumänien och kom ursprungligen till Finland för magisterstudier i komposition. Jag beslöt mig för att stanna och är för tillfället sysselsatt med doktorsstudier vid Sibelius-Akademin, samtidigt som jag undervisar i musikteori vid musikinstitutet i Kankaanpää i sydvästra Finland. Under studietiden var jag aktiv i föreningen Korvat auki och agerade som dess andra utlandsfödda ordförande.
Jag inledde mitt arbete för jämlikhetsarbetsgruppen med att ta reda på huruvida det bland utlandsfödda tonsättare, en minoritet inom det finländska tonsättarsamfundet, fanns frågeställningar som inte noterats eller behandlats. Jag försökte till en början tala med så många utlandsfödda tonsättare bosatta i Finland som möjligt. Då jag stiftat bekantskap med deras tankar och bekymmer tog jag itu med att räkna procentandelar – hur många utlandsfödda tonsättare hade erhållit stipendier under de senaste fem åren? Granskningen sträckte sig till mars 2017 och omfattade fyra stipendiefonder: Sibeliusfonden, Madetojastiftelsen, centralfonden vid Suomen kulttuurirahasto och Centret för konstfrämjande (statens konstkommissioner, vad gäller de sistnämnda hittade jag uppgifter endast fyra år bakåt).Eftersom kvinnliga tonsättare var den enda motsvarande minoriteten som var lätt att granska beslöt jag mig att räkna även deras antal som jämförelse – kvinnliga tonsättare har historiskt sett varit gravt underrepresenterade och en jämförelse till hur deras jämlikhetssträvanden tagits emot är belysande.
Vem får stipendier, vems musik spelas?
Innan jag går vidare måste jag påpeka att mina efterforskningar aldrig var något vetenskapligt projekt, det handlade endast om en ensam kille med penna i handen, sysselsatt med att räkna tonsättare. Jag räknade stipendielistorna och räknade alla stipendier levande tonsättare erhållit för att skriva nutida musik. Detta är alltså något vem som helst kan göra. För en djupare analys skulle det givetvis krävas en finansierad arbetsgrupp med en god och systematisk metodologi.
Då jag inledde min studie 1.3.2017 hade Finlands tonsättare sammanlagt 208 medlemmar, varav 10 procent var kvinnor, medan 15 procent av medlemmarna var tonsättare födda utanför Finland. Enligt mina uträkningar gick under granskningsperioden 19,4 procent av alla stipendier till kvinnliga tonsättare, medan utlandsfödda tonsättare erhöll 12,3 procent av dem.
Det visade sig också att utlandsfödda tonsättare var underrepresenterade vid varenda stipendieutdelning med undantag för Madetojastiftelsen. Lämnar man bort denna stiftelse gick endast 10,3 procent av de kvarstående stipendierna till utlandsfödda tonsättare. Jag räknade utlandsfödda manliga och kvinnliga tonsättare skilt för att belysa det faktum att utlandsfödda manliga tonsättare är underrepresenterade, men den lilla överrepresentationen bland utlandsfödda kvinnliga tonsättare är i viss mån en synvilla, främst för att dessa stipendier närmast erhölls av en enda tonsättare. Givetvis omfattar mina uträkningar endast 299 stipendier från fyra olika institutioner, men jag är ändå övertygad om att det ger en viss insikt i hur finansieringen ser ut: kvinnliga tonsättare är överraskande nog överrepresenterade, medan utlandsfödda tonsättare är underrepresenterade. Att kvinnliga tonsättare är underrepresenterade kan vara ett tecken på att den livligt debatterade representationen vad gäller kvinnliga tonsättare under de senaste åren påverkat konkret.
Eftersom mina uträkningar gav intressanta resultat uppmuntrade styrelsen mig att fortsätta genom att räkna framföranden vid de tre ledande festivalerna för samtida musik i Finland. För detta valde jag en längre tidsrymd och granskade Musica nova i Helsingfors (7 säsonger), Musik i tiden i Viitasaari (10 säsonger) och Tammerforsbiennalen (5 säsonger). Räknandet innebar liknande utmaningar som i fråga om stipendier men siffrorna jag fick fram speglar en liknande verklighet: kvinnliga tonsättare stod för cirka 21 procent av alla framförda verk, medan ungefär 11,2 procent av verken var komponerade av utlandsfödda tonsättare.
Utlandsfödda är underrepresenterade
Vad gäller komplexa frågor som denna skulle det krävas en väl finansierad, mångsidig analys för att ta reda på varför utlandsfödda tonsättare är underrepresenterade i fråga om såväl stipendieutdelning som festivalframföranden.
Det är väldigt lätt att tala om diskriminering. I själva verket kan sakernas tillstånd ha många orsaker: det kan handla om diskriminering, men personerna i fråga kanske inte vet hur man ansöker eller hur man för fram sig själv. De kanske kämpar med det finska språket, de kanske inte är intresserade av att få si
na verk framförda. De kanske inte är bra på att uttrycka sina bekymmer och kanske representationen påverkas av att en del av dem beslutat sig för att flytta till andra länder. Vem vet? Själv kan jag inte svara på alla dessa frågor men faktum kvarstår: dessa tonsättare får inte sin musik framförd eller finansierad i lika hög grad som andra.
Lyssnar man till deras tankar börjar man förstå åtminstone en del av problemet. Jag försökte som sagt ta kontakt med så många utlandsfödda tonsättare som möjligt. Många av dem var först motvilliga att uttrycka några bekymmer över huvud taget. Antagligen var de oroliga för att ge ett otacksamt intryck då denna information offentliggjordes. Här följer trots allt en lista på gemensamma bekymmer för många av dem:
– Medierna intresserar sig sällan för utlandsfödda tonsättares framgångar eller insatser över huvud taget. De ombeds sällan ställa upp på intervjuer och få artiklar skrivs om dem.
– I jämförelse med kollegerna som är födda i Finland tycks viktiga konserter, tävlingssegrar, olika slags uppdrag eller andra prestationer sällan leda dem vidare mot en synlig position och en framgångsrik karriär.
– Utlandsfödda tonsättare ombeds sällan ta plats i styrelser, juryer och dylika organ som fattar beslut om finansiering eller annan policy (här kan jag tillägga att situationen förbättrats en aning sedan mars 2017).
– De presenteras ofta som utländska tonsättare i stället för att, som de själva önskar, betraktas som finländska tonsättare.
– Vissa har lämnat landet eftersom de insett att de aldrig kommer att slå igenom i Finland.
– Vissa utlandsfödda tonsättare upplever sig tillhöra en gråzon, som varken är utländsk eller tillräckligt finländsk för att aktivt föras fram. Med andra ord passar de inte in i varumärket.
Att inte passa in i varumärket kan tänkas vara problemets kärna.
Få når framgångar
Om vi fortsätter jämföra de utlandsfödda tonsättarnas ställning med hur läget ser ut för kvinnliga tonsättare utkristalliserar sig bilden en aning klarare: under de senaste åren har denna historisk sett marginaliserade minoritet fått en aningen bättre ställning.
Åtminstone tre kvinnliga tonsättare har en stark internationell karriär på gång, med betydande finansiering samt orkesterframföranden både i Finland och utomlands: Kaija Saariaho, Lotta Wennäkoski och numera även Outi Tarkiainen. På det finländska musikfältet verkar flera andra framgångsrika, kvinnliga tonsättare, bland dem Minna Leinonen, Riikka Talvitie, Maija Hynninen, Cecilia Damström och Tytti Arola.
Endast en utlandsfödd tonsättare har gjort en karriär som kan jämföras med nämnda kvinnor: Matthew Whittall. Han är den enda som Radions symfoniorkester beställer orkesterverk av, den enda som erhåller mångåriga stipendier eller bjuds in av Yle för att tala om sin musik. En annan framgångsrik utlandsfödd tonsättare var Jovanka Trbojevic, som avled i maj 2017. Men ingen av dem har uppnått en lika stark internationell karriär som de första tre kvinnorna jag nämnde.
Efter Matthew Whittall blir det svårt att säga vem som är nummer två i fråga om framgång bland utlandsfödda tonsättare i Finland. Ett trettiotal av dem är medlemmar av Finlands tonsättare men ingen har en speciellt synlig profil som kunde jämföras med de åtta kvinnliga tonsättarna nämnda ovan. Undantaget är kanske Jimmy Lopez, numera bosatt i USA sedan många år och oerhört framgångsrik där.
Då man listar unga begåvade finländska tonsättare som har potential för framtiden ser man aldrig en utlandsfödd tonsättare lyftas fram i pressen som en stigande stjärna. De utlandsfödda tonsättarna lyser också med sin frånvaro då det gäller Radions symfoniorkester, den orkester som framför mer samtida musik än någon annan i Finland: under de senaste tio åren är det endast Whittall och Trbojevic som förekommit på deras repertoar. Inom samma tidsram har orkestern i fråga framfört musik av sju olika kvinnliga tonsättare (bland dem Trbojevic), samt musik av talrika levande och döda manliga finländska tonsättare. Vi talar om betydande skillnader visavi hurdana tillfällen tonsättare erbjuds.
Jämlikhet och jämställdhet är viktiga och komplexa diskussioner med många variabler som bör föras. Kanske tiden är inne att kompositionsfältet inkluderar flera färgnyanser i denna diskussion än att endast tala om kvinnliga och manliga tonsättare. Ju djupare ner i kaninhålet jag föll, desto mer medveten blev jag om det stora antalet olyckliga tonsättare, både Finlands- och utlandsfödda, manliga eller kvinnliga, som inte har de rätta vännerna för att få sina verk framförda, som lever i fel regioner eller skriver i fel stil. Diskriminering, fördomar, orättvisor, brist på tur eller möjligheter kan se ut på många sätt. Jag har aldrig varit en stor vän av att arbeta för jämlikhet och jämställdhet med verktyg som lika inkomst för alla, positiv diskriminering eller kvoter. Ändå bör vi kunna se till att olika röster kan göra sig hörda och få lika möjligheter.
Vad gäller utlandsfödda tonsättare skulle jag summera det hela så här: jag hoppas att vi en dag ska bli betraktade som finländare som komponerar finländsk musik för en finländsk publik, att den finländska publiken och de finländska journalisterna skulle vara lika stolta över oss som de är över Magnus Lindberg, Kaija Saariaho, Kalevi Aho, Sebastian Hilli eller Outi Tarkiainen.
En dag hoppas vi passa in i varumärket Finland.