Den kännande daggmasken som kryper på väg och mark
Utgående från livet på sin egen stugtomt tar Nina Burton läsaren på en lång resa genom naturen. Mikrober och ekorrar, humlor och rävar följer hos i sin kunniga och livfulla essä.
SAKPROSA
Nina Burton
Livets tunna väggar. En essäberättelse om ett lyhört hus och en natur full av språk Albert Bonniers förlag
Björkar och blåmesar, humlor och myror. För de flesta av oss finns naturen där som en ständig kuliss som man sällan ägnar större uppmärksamhet. Ändå finns det, också i de vanligaste företeelserna, oändligt mycket att uppmärksamma och känna till. Det här är utgångspunkten för den svenska essäisten Nina Burtons bok Livets tunna väggar. En essäberättelse om ett lyhört hus och en natur full av språk.
Burton skaffar sig en sommarstuga, ett ruckligt litet hus på en skogstomt med typisk mellansvensk natur. Snart lägger hon märke till livet som vimlar omkring henne, på och marken, i träde och till och med inne i stugan. Hon besluter sig för att ta reda på vem som omger henne och hur de lever.
Resultatet blir en lång resa som börjar hos ekorren som kolonialiserat stugans vind och slutar med samspelet mellan jordens mikrober och den atmosfär som omger oss och möjliggör livet. Ständigt återvänder Burton till fenomenen omkring henne där hon sysslar på sin äga och beger sig ut i nya riktningar. Hon är mycket påläst – en omfattande litteraturförteckning avslutar boken – och kunnig om både skönlitterära gestaltningar och forskningens senaste rön som hon presenterar på ett förhållandevis lättillgängligt sätt. Även om Livets tunna väggar tar oss nära bokens jag och hennes upplevelser är det inte där dess huvudsakliga ärende är. Kunskapen och fascinationen inför den är det viktigaste och då överser man gärna med att faktatyngden ibland blir lite otymplig.
Förändring och sammanhang
Så vad är det då Burton ser? Hon ser en värld i ständig förändring där allt hänger samman. Hon ser hur kort tid människan funnits på jorden – jämför bara med cyanobakterierna – , hur drastiskt hon förvandlat den och hur svårt hon har att förstå sin omgivning eftersom hon tenderar att spegla sig själv i allt. Hon ser att urtidens dominanter som trilobiter och dinosaurier utrotats och försvunnit och överlåter åt läsaren att dra slutsatser av det. Hon ser hur komplicerade och överraskande förment enkla varelser som daggmaskar och sniglar är.
Med stugan som utgångspunkt vidgar Burton långsamt världen i rum och tid. Insekters, fåglars, fiskars, däggdjurs, träds och mikroorganismers sätt att ta jorden i besittning och fungera tillsammans skildras. Vulgärdarwinismen som så omhuldas av primitiva ekonomidebattörer avskrivs; samarbete är en nyckel till framgång. Det får Burton att intressera sig för djurens kommunikation. Hon utreder varför fåglar i flockar eller fiskar i stim inte kolliderar trots sina snabba, till synes improviserade rörelser. Och varför rötterna inte trasslar ihop sig fastän de är så många. Hon visar hur de och daggmaskarna har liknande organ för att förnimma sin omgivning, vilket får henne att undra över var gränsen mellan växter och djur egentligen går. Och hon berättar om de olika system för att varna, locka och berätta om födor och risker som olika arter har utvecklat. Allra mest fascinerande är det kanske när hon redogör för myrornas och binas kommunikation, just för att skillnaden mellan deras vardagliga yttre apparition och invecklade sätt att organisera sin tillvaro är så slående.
Förgifta!
Från min barndom minns jag de vuxnas förkärlek för gift av alla de slag. Sommarstugans tomt var vit som snö efter myrgiftet min pappa spred. Min mamma hade alltid Raidburken inom räckhåll. Och idag kan man under växtsäsongen se stadens parkarbetare, idogt hällande växtgift över allt grönt som spirar på oplanerade ställen. De flesta har en stor beredskap att acceptera människans ständiga krig mot naturen, vare sig det gäller åkrarnas väldiga monokulturer, skogarnas kalhyggen eller giftspridningen i våra närmiljöer. Kanske det åtminstone delvis beror på att våra dåliga kunskaper om allt det som försiggår inför våra våra ögon försvårar både förståelse och inlevelse. Livets tunna väggar. En essäberättelse om ett lyhört hus och en natur full av språk är en bra bok att ha till hands för att öka förståelsen för våra, och alla andra levandes villkor. Vi befinner oss nu mitt i den sjätte massutrotningens tid – och ingen art kan existera utan de andra. Trilobiternas och dinosauriernas öde kan mycket väl bli vårt.
❞ Så vad är det då Burton ser? Hon ser en värld i ständig förändring där allt hänger samman. Hon ser hur kort tid människan funnits på jorden – jämför bara med cyanobakterierna –, hur drastiskt hon förvandlat den och hur svårt hon har att förstå sin omgivning eftersom hon tenderar att spegla sig själv i allt.