Säg Gårdsbacka, människa!
Åsa Stenwall skriver i sin bok Ta plats. Om skrivande, hemhörighet och sökande efter jagets källor om hur hon är med i Facebookgruppen ”Lövö-Bennäs med omnejd”, som knyter henne till den by där hon växte upp för att sedan flytta bort, till platsen som finns kvar och före detta skolkamrater men också till ett delat intresse för byns historia, släktutredningar, emigrantöden, byaoriginal, och nedlagda butiker. Hembygdsgrupperna på sociala medier, nätnostalgin, är en livaktig och mångskiftande verksamhet och svarar på ett smidigt sätt människors längtan att bekräfta, återuppleva, känna förankring, helt enkelt minnas.
Själv är jag av liknande skäl med i de finska grupperna ”Vetoa ja voimaa Mellunkylään”, ”Kontula/ Kondeka (Helsinki), kasvatit aikojen alusta” samt ”Kontula eilen ja tänään”. (På svenska ungefär ”Energi och kraft i Mellungsby”, ”Vi som växte upp i Gårdsbacka i tidernas början”, ”Gårdsbacka i går och i dag”). Givande läsning med gamla foton, nya planer och svar på frågor jag ställde om gängslagsmål och hästar jag mindes från min barndom.
Genom någon av grupperna fick jag veta att den sporadiskt utkommande tidskriften Mellunkylä-lehti gett ut ett historienummer vid årsskiftet. Det delas ut gratis bland annat på bibban ute i nordöstra ändan av metron, men stadsbibliotekets hjälpsamma personal såg till att jag fick ett exemplar till min nuvarande filial långt västerut.
Jag hoppas att ni alla som vet var i Helsingfors distriktet Mellungsby finns också vet att stadsdelarna där har svenska namn som är lika gamla och historiskt adekvata som de finska. Jag är, om ni frågar på svenska, uppvuxen i Gårdsbacka och det gör mig outsägligt irriterad när människor i svenskt tal omtalar min hembygd med dess finska namn. Det här är just en sån sak som majoritetsmedlemmar sällan förstår – ortnamnen är en stark signal för människor som tillhör en minoritet och är vana att få sin egenart, sin historia och hemmahörighet ifrågasatt eller ignorerad. Men finlandssvenskarna själva borde väl utan att jag behöver säga till fatta varför det är en poäng med att tala om Gårdsbacka, Berghäll, Forsby etcetera när man talar svenska? Den som inte fattar kan sluta läsa här, jag kan inte hjälpa er.
Den som däremot ser meningen med det hela men inte vet vad olika icke-sydvästliga stadsdelar heter på svenska är inte bortom hjälp, för namnen kan man lära sig. Se här: Kontula är Gårdsbacka, Kivikko Stensböle, Kurkimäki Tranbacka, Vesala Ärvings, Mellunmäki Mellungsbacka. De här stadsdelarna sammantagna utgör det 9,9 kvadratkilometer stora Mellungsby, med ungefär 39 117 invånare, i Helsingfors östra stordistrikt. 1991 hade 1363 personer (4,1 procent) svenska som modersmål, i dag 1033 personer (2,6 procent). Mellan 1965 och 1979 när jag bodde där i var andelen svenskspråkiga sannolikt högre än 1991, svenskan var inget sällsynt språk i min näromgivning – och då bodde jag inte ens i de så kallade svenskhusen byggda av Helsingfors svenska bostadsstiftelse på Lekgränd, utan på Nabovägen, granne med Varuboden.
Under flera århundraden före 1900-talet var bosättningen här koncentrerad till de östra delarna, kring stora gårdar som hette Uppbyggas, Utbyggas, Fallbacka och Nybondas, och Borgs rusthåll. Gammal svenskbygd alltså. Nuvarande Gårdsbacka, Tranbacka och Stensböle var obebodd oländig skog och kärrmark.
Det här vet jag nu eftersom historienumret av tidskriften Mellunkylä-lehti innehåller bland annat en artikel av Andreas Koivisto, stadsarkeolog i Vanda (som gränsar mot norra Mellungsby).
Jag vet också vems kossor vi såg bortom ängen från våra köksfönster i sjätte våningen det första året vi bodde på Nabovägen. Bonden vars sista djur betade där idrottsplanen senare anlades var ättling till den Juslenius som 1915 köpte Blåbärskärret av Borgs.
Tidskriften innehåller förstås massor av annat intressant, om krigets spår i terrängen, om Gårdsbacka köpcentrum som nu skall rustas upp och byggas om, om den så kallade Invalidbyns typhusområde som byggdes upp kring nuvarande Humikkalavägen och Fornforskarvägen, om den lokala idrottsverksamheten, om Mikaelikyrkan, och om stadsdelen Tranbacka som byggdes på de getporsdoftande kärrmarkerna där jag brukat gå med hunden åren innan jag flyttade därifrån. Artiklarna är osignerade, men som redaktörer anges Jouko Kokkonen (chefred.) och Larri Helminen.
Tidskriftens synlighet på nätet är sporadisk och svår att bli klok på, men jag litar på att någon av mina facebookgrupper berättar när nästa nummer utkommer. Jag skulle gärna läsa också om de mera långväga inflyttade gårdsbackabornas liv – hur ter sid stadsdelen för dem som kommit från Irak, Ryssland, Estland, Somalia. Och nej, jag blir inte upprörd om de inte genast vet att de bor på en plats med ett riktigt namn på två språk, trots metrons berömvärt korrekta tvåspråkighet. Det är du som läser det här, och dina tonårsbarn, som bör veta bättre.