En svärmor som menar väl men ofta stiger fel
Huvudpersonens ständiga okänsliga snedsteg gör läsningen ganska påfrestande – och hur märkligt det än låter är just det en av romanens starka sidor. Det går inte att förbli helt oberörd av denna svärmoders gravt kontraproduktiva beteende.
Moa Hernegren är för den breda publiken kanske mest känd via den populära tv-serien Bonusfamiljen, som hon skrivit manus till. Dessutom har hon gett ut åtta romaner, ofta med en lättsamt underhållande intrig som bärande element.
Men i hennes senaste berättelse, Svärmodern, drivs i varje fall relationsproblemen så långt att texten till vissa delar blir tämligen ångestdriven.
Det handlar i grunden om ett triangeldrama, som utspelar sig mellan mamman och svärmodern Åsa, sonen Andreas som hon trots att han blivit vuxen inte vill släppa taget om, och sonens sambo Josefin. Dessutom figurerar Andreas pappa Janne, som försvunnit när han varit två år, och sonen Sam som Åsa efter att konflikterna eskalerat inte alls får träffa.
Förutsättningar för att underliggande konflikter ska bryta fram och växa finns redan från början, men då Andreas och Josefin accepterar att medan ett stambyte genomförs i deras bostad bo hos Åsa öppnas barriärerna och läget blir akut.
Det är ur Åsas perspektiv största delen av händelseförloppet presenteras, och också om hon blir en uppenbart opålitlig berättare försöker Hernegren samtidigt ge läsaren en möjlighet att förstå henne. Men här räcker det inte riktigt med förståelse. Åsa är oerhört manipulativ och gränsöverskridande, hon ljuger ständigt för sig själv, och hennes kontrollbehov gör det dessutom nästan omöjligt för henne att retirera.
Något hårt och plastigt
Hennes ursäkt då det mesta går snett är att hon bara velat vara snäll och hjälpa till, men i något skede borde till och med hon förstå att den hjälpen inte är önskad. I stället intensifierar hon sina ansträngningar, och stiger då över gränsen på ett så drastiskt sätt att hon därefter är ute i kylan.
”Jag gick runt och plockade sådant från golvet som jag antog var smutstvätt när jag såg Josefins munkjacka hänga över en stolsrygg framme vid fönstret. Den såg lite solkig ut, så jag tog den och började tömma fickorna för att inte få med något ömtåligt när jag kände något hårt och plastigt i min hand. (---) Jag stirrade på en använd gravidsticka. I det lilla fönstret syntes två streck.”
Och hennes okänsliga snedsteg slutar dessvärre inte ens där, så läsningen blir emellanåt ganska påfrestande – och hur märkligt det än låter är just det en av romanens starka sidor. Det går ju åtminstone inte att förbli helt oberörd av hennes gravt kontraproduktiva beteende.
Och småningom aktualiseras dessutom frågan om Andreas och Josefins förhållningssätt sist och slutligen är så mycket sundare än den onda svärmoderns.
De väljer att helt säga upp kontakten med Åsa, så att inte ens textmeddelanden är tillåtna. Och i och med att hennes hemliga stalkande av sonsonen Sam då börjar anta alltmer sjukliga proportioner, och hennes mentala hälsa tycks vackla, blir det faktiskt lite lättare att som läsare sänka garden och se henne som den lidande människa hon är.
Tjocka penselstreck
Hernegren målar ofta upp sina skeenden med väl tjocka penselstreck, så att de känslor som friläggs riskerar att bli övertydliga och därmed urholkas. Men det som ändå kan röra sig under ytan, och också väcka nyfikenhet, är den obesvarade frågan vad som hänt mellan Åsa och Andreas pappa när pojken varit helt liten.
Det är uppenbart att en stor smärtpunkt bottnar i dessa tidiga år, men någon klarhet i hur den uppstått ges i det längsta inte – och det blir en drivkraft för läsningen.
Så det är synd att Hernegren sedan inte velat eller kunnat sätta punkt genast det viktigaste – berättat via Åsas mångbottnade perspektiv – är sagt. I stället låter hon som ett slags epilog också Andreas och Josefin noggrant redogöra för hur de upplevt det genomlevda realtidsskeendet.
Och det hade hennes berättelse klarat sig bättre utan. Men en gångbar handbok om vad det lönar sig att undvika i nära människorelationer är den alla gånger.