W. G. Sebalds melankoli återfinns hos Mikko Rikala
Tankearbete och egenhändigt utvecklade filosofiska idéer är en vacker och stabil grund för all konst, skriver Helen Korpak.
KONST
Mikko Rikala
Drift. Galleri Hippolyte, Georgsgatan 8-10 (innergården). Till den 28.2.
Titeln på fotokonstnären Mikko Rikalas utställning Drift på Galleri Hippolyte frammanar bilden av en flod som obönhörligt och oavbrutet strömmar framåt och drar med sig allt som kan tänkas flyta på dess yta. Mycket riktigt handlar det om förgänglighet och om tidsrymder, vilket redan under en längre tid varit Rikalas huvudsakliga tema. I denna nya helhet är konstnären lika poetisk som tidigare, men på ett introspektivt sätt. Han utmanar betraktaren att stanna upp och ta sig tid att lyssna på de antydningar som de minimalistiska verken viskar fram.
Mikko Rikala visualiserar inte tiden på det inom fotografiet mest typiska sättet, i vilket himlakroppars rörelse över firmamentet får agera som symboler för tidens gång då de dokumenteras med hjälp av långa exponeringstider. Han filosoferar på ett sätt som är rotat i en subjektiv och begrundande tankegång snarare än i färdigt existerande metaforer. Detta är ett tveeggat svärd, för det är helt klart så att somliga bilder reproduceras på grund av sin emotionella inverkan på människan. Vi reagerar starkt på den känsla av betydelselöshet som vi ibland konfronteras med när vi ser stjärnhimlen eller något arkivmaterial som påminner oss om allt det som gått förlorat.
Att Rikala söker sig från typiska bilder är utmärkt och utgör en viktig aspekt av hans konstnärskap, men det leder ofrånkomligen till att hans oeuvre är svårpenetrerad, ibland nästan sluten som en mussla. Detta gäller speciellt enskilda verk – det är i större kontext som Rikalas visuella poesi blomstrar, när samspel sker mellan fotografier. Då sprakar det till och koncepten vecklar ut sig. Utställningen Drift hör ändå till Rikalas svåraste helheter hittills, trots att den inkluderar åtta gedigna verk varav ett är en polyptyk och ett annat en installation. Därmed inte sagt att Drift inte är sevärd, för det är tack vare sin inåtvändhet som den är tillfredsställande. Här finns inte direkt visuellt explosivt material, men desto mer att sätta tänderna i. Rikala är konceptuell på ett genuint sätt, essäistisk och poetisk utan spår av pretentioner.
Influerad av W. G. Sebald
Mikko Rikalas konst är mycket nära besläktad till några av hans kolleger från det inaktiva konstnärskollektivet Maanantai. Snarare än att försöka sudda ut detta faktum har Rikala konfronterat det, och tidigare ställt ut tillsammans med kamraten Juuso Noronkoski.
Men mer än att föra tankarna till estetiska influenser och sammanhang får Rikalas fotografier en att dra paralleller till det skrivna ordet. I det är han lik Tuukka Kaila, vars verk trots sin sporadiska likhet med Wolfgang Tillmans konst främst får en att tänka på världen utanför fotografiet och dess fyrkantiga ramar.
En uttalad influens är författaren W. G. Sebald, som Rikala bland annat omnämner i sitt magisterarbete, utfört vid Aalto-universitetet 2014. Sannerligen kommer man inför Rikalas verk ofta att osökt tänka på Sebalds mästerliga roman Austerlitz. I den är fotografier insprängda i prosan, men det är inte dessa som är den uppenbara likheten, utan det är de omständiga och djupt melankoliska filosoferingarna kring livet som man associerar till. Mycket av det man läser i Austerlitz känns igenkännbart och plötsligt självklart då det formuleras av Sebald.
Denna förmåga att klä det dolda i ord på ett djupt insiktsfullt sätt besitter även Olga Tokarczuk – det är som om hennes böcker är skrivna av någon som haft oändligt med tid att tänka och därmed kunnat utveckla en sublim visdom. Rikalas verk är för präglade av sin ordlösa minimalism för att vara omvälvande på det sätt som den litteratur de för associationerna till, men de ingjuter en med en visshet om att man betraktar fotografier tagna av någon som verkligen tagit sig tid att tänka. Det lugn som vilar över Drift är resultatet av moget övervägande, av förkovring och fundering. För att uttrycka något meningsfullt om tid krävs det helt klart att man tar sig tid. Mikko Rikalas utställning är djupt tillfredsställande för att den påminner oss om att tankearbete och självutvecklande filosofering utgör den vackraste och mest stabila grunden för all konst.