Jazzens och konstmusikens sekellånga flirt
Jazzen och konstmusiken har flirtat med varandra under hela jazzens sekellånga existens men någon egentlig kärlekssaga kan man knappast tala om, därtill är de alltför väsensskilda. Tack vare ett antal lika fördomsfria som innovativa förmågor på bägge sidor skranken har vissa närmanden dock varit möjliga, med stundtals rätt så spännande legeringar som resultat. Helsingfors stadsorkester och UMO Helsinki Jazz Orchestra.
Dirigent: Ed Partyka. Solister: Osmo Linkola, Mikko Mäkinen, Heikki Nikula, Jouni Järvelä, klarinett, Mika Paajanen, valthorn, Kasperi Saarikoski, trombon. Bernstein, Elias, Stravinsky, Partyka, Strayhorn, Shaw. Musikhuset 12.2. HSO & UMO strömmad konsert från Musikhuset 12.2.
Leonard Bernstein var en av de första som på allvar försökte sig på att kombinera jazz med konstmusik och Prelude, Fugue and Riffs från 1949 är en oemotståndligt svängig och lagom intrikat koncipierad sak. HSO-klarinettisten Heikki Nikula hör till de relativt få inhemska klassiska musiker som är lika hemma inom jazz och improviserad musik och visst gav han Benny Goodman en rejäl match här.
Klarinetten var, skojigt nog, i huvudrollen under HSO:s och UMO:s smart uppbyggda samkonsert och då orkestrala jazzsaxofonister i regel har klarinett och flöjt som biinstrument rådde det ingen brist på vare sig solister eller ensemblemusiker.
I Billy Strayhorns klassiker Chelsea Bridge fann vi till exempel Jouni Järvelä på klarinett i sällskap av HSO:s solohornist Mika Paajanen. Manuel Dunkel gjorde å sin sida orkesterns flöjtister gott sällskap i bland annat Eliane Elias skönt brasilianskt färgade Para Nada, med UMO-saxofonisten Mikko Mäkinen som kongenial klarinettförvaltare av den ursprungliga sångstämman.
Kvällens dirigent, den i Tyskland verkande amerikanske trombonisten, tonsättaren, bandledaren och pedagogen Ed Partyka, fungerar som UMO:s konstnärlige ledare 2020–21. Han stod för flotta, Gil Evans-inspirerade arrangemang jämte en elegisk tribut till den store crossoverpionjären George Gershwin i G.G.'s Last Dance. Stadigt historiskt förankrad men ändå up-to-date klingande big bandlyrik av bästa märke, med Kasperi Saarikoski som uttrycksfull trombonsolist.
Stadsorkesterns soloklarinettist Osmo Linkola visade sig vara en hejare även på jazzigare tongångar och gjorde fint ifrån sig i Stravin
skys snärtiga, om än inte speciellt jazziga, för Woody Herman och hans band skrivna Ebony Concerto samt universalgeniet Artie Shaws festliga Concerto for Clarinet (1940). I den sistnämnda fick han, på äkta barockt concerto grosso-vis, solistiskt sällskap av både Nikula och ett antal UMO-medlemmar och här fick även stråkarna vara med på ett hörn.
Sympatiske Partyka diskuterade under konsertens gång programplaneringen och enskilda verk med Jaani Länsiö, men nog borde man ha åstadkommit något slags verkpresentation med tillkomstår och åtminstone basal information om kvällens repertoar. Bättre upp vid den, förhoppningsvis, snart stundande uppföljningen