En hjälte för vår tid
Kombinationen av Chelsea Mannings hjältemod, Anders Budde Christensens medryckande originaltext och Ole Øwres inlevelsefulla skådespel fungerar också genom skärmen. Och i pjäsens slut avtecknar sig ett svidande moraliskt dilemma. Ole Øwre Company – Manning är fri
Dramatiker: Anders Budde Christensen, översättning: Ole Øwre, dramaturg Åste: Marie Bjerke, scenograf och filmfotograf: Rosa Woldhek. På scen: Ole Øwre Strömmas digitalt via viirus.fi 12.2 kl. 19.30 (urpremiär) / 13.2 kl. 18 / 16.2 kl. 19.30 / 17.2 kl. 19.30
Chelsea Manning växer upp med pojknamnet Bradley och en argsint, supande machofarsa som blir chockad då den han trodde var hans son bekänner för honom att hen drömmer om att kunna gå i klänning och göra tjejsaker.
”Män står när de kissar, Bradley!” mässar farsan och Chelsea begraver sin sanna identitet inom sig.
Som vuxen tar hon värvning i militären i hopp om att disciplinen ska göra henne till ”en riktig man”. Men i stället ställs hon inför ett moraliskt val som kastar om hennes liv och får ödesdigra konsekvenser. Efter att ha läckt hemligstämplat material som bevisar att Förenta Staterna rutinmässigt begår och tystar ner hårresande krigsbrott mot civila i Irak hamnar hon inför krigsrätt. Först då hon sitter inspärrad, inte bara i sin yttre identitet utan också bokstavligen i en cell, kommer hon ut som trans.
En otrolig men sann historia
Den sanna historien är för osannolik för att vara trovärdig som påhittad, men Anders Budde Christensens text gör den både medryckande och levande. Texten är på sina ställen rent elektrisk: den är poetisk, utan att bli för abstrakt eller romantiserande på ett sätt som skulle skyla över de ställvis groteska händelser den skildrar.
Ole Øwres röst passar väldigt bra för uppläsning: den är välmodulerad och avslappnande utan att vara sövande, med ett i början stilla men småningom allt mer drivet engagemang som bibehåller lyssnarens uppmärksamhet. Ett visst glapp mellan ljud och bild inverkar lite distraherande ibland, det blir paradoxalt nog lättare att då följa med om man sluter ögonen och bara lyssnar.
Det lönar sig dock att hålla ett halvt öga på skärmen också, eftersom det visuella blir oumbärligt för att förstå delar av handlingen. Kameraarbetet tillför också en effektiv känsla av klaustrofobi då den filmar Øwre från underliga, snäva vinklar för att illustrera hur snaran dras åt kring huvudpersonen.
Magen knyter sig mot slutet
Slutet av pjäsen, som skildrar de kreativa sätt som de amerikanska myndigheterna hittar på för att göra Mannings tid i fängelset så uthärdlig som möjligt utan att det ska gå att klassificera som tortyr, får magen att knyta sig av ilska och medkänsla. Bör nämnas att detta är något som försiggick långt innan Trumperan. Presidenten som gick tvärt emot alla rättsstatens principer genom att uttala sig offentligt om sin syn på Mannings skuld innan domen fallit var den liberale idolen Barack Obama.
Obama var den som till slut benådade Manning. Inte för att han såg henne som skuldfri, var han noga med att påpeka, utan för att han tyckte hon vid det laget fått utstå en lagom mängd fängelseförnedring. Men som eftertexten påpekar fick Chelsea Manning njuta av friheten i endast två år innan hon spärrades in i en isoleringscell igen som straff för sin ovilja att vittna mot Julian Assange, grundare av Wikileaks. Här utkristalliserar sig ett obekvämt moraliskt dilemma.
Ardin och Manning på samma sida?
Anna Ardin gav i år ut en bok där hon beskriver händelserna efter att hon anklagat Julian Assange för våldtäkt, vilket kom att spela en avgörande roll i USA:s försök att få fast honom och straffa honom för att ha avslöjat de krigsbrott jag nämner tidigare i texten. Jag hör inte till dem som tror att den viktiga roll som Assange spelat i en av den moderna erans viktigaste pressfrihetsfrågor gör att han omöjligen kan ha våldtagit Ardin. Som till exempel Laura Poitras dokumentär Risk visar så är varken Assanges moral eller omdöme något att hänga i julgranen.
Men som eftertexten säger, så var orsaken till att Chelsea Manning frivilligt återvände till isoleringscellen hellre än att vittna mot Assange inte personlig sympati eller lojalitet med Julian Assange, utan en principfråga. USA vill inte straffa Assange för att han begått en våldtäkt eller har en allmänt sunkig kvinnosyn, utan för att han avslöjat den amerikanska militärens krigsbrott som de föredragit att hålla hemliga. De som hånskrattar åt pressfotografierna, som visar vilket människovrak Assange reducerats till i det brittiska fängelset Belmarsh, hånskrattar inte bara åt en enskild våldtäktsman som fått sitt straff utan åt ett prejudikat som har isande följder för alla journalister som försöker bevaka amerikanska krigsförbrytelser.
Går det att upprätthålla en konsekvent moralsyn där man jämställer Chelsea Manning, som offrade åratal av sitt liv, sin ungdom och sin kroppsliga hälsa och utstod transfobisk, sexualiserad psykologisk tortyr i fängelset för sina principers skull och Anna Ardin, som var villig att i praktiken alliera sig med samma makt som torterade Manning för att få personlig upprättelse? Går de att se dem båda som hjältar? Frågan är svårare än många vill erkänna.