Isäventyr

Jag har respekt för isar. Nu har vi en isvinter, när de vita orörda vidderna lockar. Men man ska nog veta vad man gör om man beger sig ut. Isar kan vara bedrägliga, farliga och lömska. Jag nöjde mig med att stå på stranden, på säkert underlag alltså, och beundra vitheten. Tills jag gifte mig med en äkta skärgårdsbo, en man som hade vuxit upp på en strand och vistats på isar hela sitt liv.

När vi sedan flyttade till Vårdö i Ålands nordöstra skärgård och blev kvar där arton vintrar, av vilka några var präktigt isiga, blev det oundvikligt att ge sig ut på isäventyr. Jag var tveksam när maken sa att nu kör vi till Åbo. Tanken hisnade. I skärgården har det inte funnits officiella plogade och övervakade isvägar efter 1970-talet då trafiken med isgående landskapsfärjor kom i gång på allvar. Men skärgårdsborna själva ordnade till isvägar på gamla välkända stråk eftersom de förkortade resandet avsevärt.

En vacker vinterdag gav vi oss i väg. Vi körde längs plogade isvägar, markerade med granruskor, vi passerade Kumlinge och körde vidare mot Skiftet. Vi tog oss över från Brändö och fortsatte över öar tills vi kom till ett brett sund där det stod en liten koja på isen och ur den kojan dök det upp två karlar. Detta visade sig vara den enda övervakade platsen längs hela färden. Karlarnas uppgift var att lägga ut en enkel bro över den ränna som hade brutits i farleden. Det verkade vådligt, jag blundade när vi körde över bron och fortsatte till fastlandet.

Där vände vi efter att ha besökt ett kafé i en strandnära by. Vi körde tillbaka samma väg. Skymningen började sänka sig när vi passerade Kumlinge och körde ut på Delet mot Vårdö. Och där, mitt i allt det vita, mitt på Delet, tronade en präktig skylt. Välkommen till Vårdö, stod det med stora bokstäver.

Vi g jorde många bilturer över isarna de där vintrarna.

En händelse, som kunde ha slutat illa, har etsat sig fast i minnet. Vi körde från Vårdö till Brändö på en nordligare rutt än den vi hade tagit till Kumlinge. Det är en rätt lång sträcka, men lokala förståsigpåare försäkrade att isarna var metertjocka och isvägen i gott skick bara vi såg upp med den där råken som alltid slog upp på samma ställe. Den var markerad med rejäla ruskor och det fanns stadiga plankor att lägga ut över den för att kunna köra över.

Vi kom till råken samtidigt som en bil från andra sidan. Plankorna var bastanta, jag skulle vara hjälpsam, steg för nära den öppna råkens kant och rutschade rakt ner i den. Jag hann notera att isen var metertjock och grönskimrande innan jag med något slags självbevarelsedrift lyckades sparka mig uppåt och maken fick tag i min ena arm. Killen i den andra bilen kom till hjälp och med förenade krafter drog de upp mig som en stor fisk. Jag låg på isen och flämtade, dyblöt från bröstet neråt och iskall förstås. Men jag överlevde. Och har använt episoden i en av mina romaner.