Relationsstatus: komplicerat – eller när ett kap möter ett annat kap
Kostymsåpan Familjen Bridgerton, om den brittiska 1800-talsaristokratins giftasbestyr, är den mest sedda originalserien på Netflix någonsin. Hur kommer det sig?
8 delar på Netflix (serien recenseras i sin helhet). Manus: Chris Van Dusen efter Julia Quinns bokserie. Producent: Shonda Rhimes (Grey's anatomy) m.fl. I rollerna: Phoebe Dynevor, RegéJean Page, Ruby Barker, Claudia Jessie, Nicola Coughlan m.fl. F16
Av alla originalserier som Netflix producerat är det Familjen Bridgerton som slår tittarrekordet. En månad efter att den hade premiär på juldagen hade den setts i 82 miljoner hushåll, och legat etta på tittartopplistan i 83 länder. Fortfarande är serien bland de tio mest sedda på tjänsten i Finland.
Så vad är det egentligen fråga om?
Kostymdrama, ett historiskt inkorrekt sådant, förlagt till de aristokratiska kretsarna kring drottning Charlottes (Golda Rosheuvel) hov i 1800-talets England. Här tas historiska friheter för hudfärgen har ingen betydelse, drottningen är mörkhyad liksom flera andra av seriens högreståndspersoner. Även seriens förste älskare och mest eftertraktade ungkarl, hertig Simon Bassett (Regé-Jean Page) är, utan att det görs något nummer av det, svart.
Dags att gifta sig
Kostymdramer brukar inte sällan basera sig på litterärt respektabla klassiker, som Austen och Brontë, men den här serien är inspirerad av bästsäljande romanceförfattaren Julia Quinns åttadelade romanserie som även finns i svensk översättning. Det handlar med andra ord om romantisk eskapism av traditionella mått, om en änka och hennes åtta barns giftasbestyr.
I den första säsongen – åtminstone en till är utlovad – är det dags för den äldsta dottern Daphnes (Phoebe Dynevor) debut i sällskapslivet under den balsäsong vars syfte är att para ihop aristokratins giftasvuxna ungdomar med varandra. Daphnes skönhet, erkänd av drottningen själv, gör henne till säsongens mest eftertraktade ungmö, och omgivningen följer hennes kurtiserande med intresse, inte minst på grund av den mystiska, anonyma skvallerskribenten ”Lady Whistledowns” rapporter i lokalbladet (förmedlade av Julie Andrews berättarröst).
Till romancegenren hör att stapla upp hinder för kärleken, och här får man till det: för att få respit i giftashetsen låtsas seriens centrala karaktärer vara förälskade i varandra, blir det förstås också på riktigt men har problem att erkän
na det, och på den vägen fortsätter det med kommunikationsproblem, missförstånd och styvnackade principer.
Romance utan hämningar
Serien excellerar med ständiga finter i intrigen, moralen är hög och hedern viktig särskilt för seriens gentlemän – att seriens hjältinnor har skinn på näsan och spjärnar emot med måttlig feminism gör att det inte blir för tjockt. Ädlast av dem alla är hertig Bassett, men han är också en trasig och komplicerad själ som är knepig att förstå sig på – en typisk romancehjälte med andra ord, och en utmaning för hjältinnan. Så psykologiskt trovärdigt är det inte, men väljer man att betrakta serien som en värld styrd av sin egen logik sätts det förvisso effektiva käppar i kärlekshjulen.
Och visst är det festligt hur serien ogenerat ger sig hän genren och bjuder på en romantisk saga och överdådig sidendräktsdröm, Harlequin möter Marie Antoinettes produktionskvaliteter om man så vill – de omtalade explicita men smakfulla sexscenerna har säkert också bidragit till populariteten. Det är tydligen det här tittarna vill ha och behöver just nu, det vill säga något som har väldigt lite att göra med den verklighet vi är fångade i som i en rävsax. Eller så säger det bara något om romancegenrens omfattning: romance lär vara den genre som säljer flest böcker i världen, så varför inte också i tvserieformat?
Serien excellerar med ständiga finter i intrigen, moralen är hög och hedern viktig särskilt för seriens gentlemän – att seriens hjältinnor har skinn på näsan och spjärnar emot med måttlig feminism gör att det inte blir för tjockt.