Hur jag slutade ängslas och lärde mig älska ljudboken
GÄSTKRÖNIKAN PHILIP TEIR
Ljudboken erbjuder förstås helt nya möjligheter för den finlandssvenska litteraturen, eftersom man nu kan hitta våra böcker var som helst i världen.
Varje gång jag sett ordet ”ljudbok” i en rubrik har jag haft lust att bläddra förbi, trots att jag själv är författare. Det är som om någon erbjudit mig en text om pärmen i stället för boken. Men det går inte att bortse från att en stor förändring är på gång.
I fredags kom nyheten att Camilla Läckberg och Alexander Karim ska skriva en ”storslagen kärlekshistoria exklusivt för Storytel”.
Ljudboken håller just nu på att skaka om böckernas, förlagens och författarnas grundvillkor. För två år sedan köptes det finländska bokförlaget Gummerus upp av den svenska ljudboksjätten Storytel. Nyligen anställdes två redaktörer i Finland som ska jobba med unikt innehåll för Storytel, ungefär så där som tv-streamingtjänsterna sedan några år skapar egna serier och filmer. Det innebär att Storytel numera är ett slags förlag i sig, som håller i både produktion och distribution.
Jag har hållit mig reserverad hittills. Inte för att jag är teknikfientlig, och inte för att jag tror på någon helig princip om att en text måste bestå av ord på papper. Inte heller för att jag som författare tror att jag kan bromsa de ekonomiska konsekvenserna genom att vägra lyssna.
Min skepsis har handlat mest om att jag inte gillar när någon tolkar för mig. Jag försökte häromåret lyssna på Stefan Zweigs Världen av igår som ljudbok, men möttes av en inläsare som förhöll sig till texten som en sagofarbror. Jag tappar tråden, börjar tänka på annat, och det känns orättvist mot författaren.
Men i höstas tipsade en kompis om Herman Lindqvists Mannerheimbok. Jo, faktiskt. Herman Lindqvists lite flyhänta berättande passade ljudformatet, märkte jag snabbt, och dessutom läser författaren in själv, växlar ledigt mellan riks- och finlandssvenska. Att höra Mannerheims repliker inlästa av Herman Lindqvist, på finlandssvenska, var förvånansvärt underhållande.
Och sedan, för någon vecka sedan, började jag lyssna på romanen Shuggie Bain av fjolårets Bookervinnare Douglas Stuart.
Boken utspelar sig i Skottland på åttiotalet. Vi följer femåriga Shuggie som växer upp i ett nergånget kvarter i ett gammalt gruvområde. Hans pappa har dumpat familjen där efter att han hittat en ny kvinna. Mamman Agnes – på samma gång solkig och glamorös – gör sitt bästa för att behålla fasaden av normalitet, trots möglet på väggarna och lagret av svart koldamm överallt. Hennes överlevnadsstrategi är att halsa ölburkar och slockna i vardagsrummet. ”Varje dag, när hon sminkat sig, gjort i ordning håret, klev hon ur sin grav och höll huvudet högt”.
Jag har under två veckors tid knappt kunnat tänka på annat än Shuggie Bain och hans familj. Originalupplagans inläsare, Angus King, tillför ytterligare en dimension till boken då han prickar in de skotska dialekterna och deras olika klassmarkörer. Hur många barn finns det inte i Finland, tänker jag, som varje dag genomlider exakt samma saker som Shuggie: oron för att pengarna inte räcker veckan ut, mobbning i skolan, hunger, svekfulla föräldrar. Douglas Stuart skriver med en prosa som är så levande varm att även det outhärdliga har en skimrande kontur.
Det händer inte så ofta att en roman griper tag om mig så totalt. Och jag tror att det gjorde mycket att jag lyssnade på den som ljudbok.
Vad Camilla Läckberg fick i förskott för sin nya roman för Storytel är inte offentligt. När tidningar ibland skriver om jättelika summor som betalas till författare är det viktigt att komma ihåg att det gäller en liten bråkdel – de flesta av oss lever på royalties som betalas en eller två gånger om året, enligt hur många böcker som sålts. Oftast gäller det småsummor, kanske någon tusenlapp om det gått ovanligt bra.
Den summan riskerar att sjunka ytterligare när inkomsterna nu kommer från ljudboksjättarna. En summa som nämnts i Storytel-sammanhang är 0,17 euro per lyssnad timme. Har man skrivit en typisk roman motsvarar det kanske en euro per lyssnare.
Ljudboken erbjuder förstås helt nya möjligheter för den finlandssvenska litteraturen, eftersom man nu kan hitta våra böcker var som helst i världen. Men på en global marknad krävs det mycket för att synas.
Camilla Läckberg kommer att ligga först i Storytels app när hennes bok släpps i juni, eftersom Storytel helt enkelt kan bestämma om sina egna algoritmer. Men det vore fel att göra henne till boven i dramat – naturligtvis handlar det här om samma digitaliseringsprocess som pågår i så gott som alla branscher. Genom att skriva och prata om de här sakerna kan författare också ställa krav. Just i dag är jag försiktigt positiv. Kommer det fortfarande ut så briljanta böcker som Shuggie Bain måste det finnas hopp för romanen, oavsett i vilket format den ges ut.