Paradisets vägvisare Lars-Ivar Ringbom
ESSÄ Om du söker det jordiska paradiset finns ingen bättre vägvisare än Lars-Ivar Ringboms magistrala och ändå trollbindande verk Paradisus terrestris. Det är en av den finländska lärdomskulturens märkligaste prestationer.
Tänk dig jorden innan pålitliga kartor fanns att tillgå. Föreställ dig den bibliska och förkristna idén om ett verkligt jordiskt paradis någonstans långt österut. Tänk dig dessutom att fyra världsfloder rinner upp i detta paradis: Pison, Gehon, Tigris och Eufrat. Du kan ersätta de två mytiska floderna med Nilen och Ganges, och sedan ta itu med det omöjliga pusslet att göra en karta som är både bibliskt och geografiskt korrekt.
Det är ett landskap av alternativa sanningar som Lars-Ivar Ringbom undersöker i sitt magnum opus. Redan det inledande mottot i Paradisus terrestris. Myt, bild och verklighet (1958) markerar detta: ”Fåfängt söker du historisk sanning, om du inte vet, vad gångna tiders människor höll för sant, då de gjorde historia.”
Man visste, med ledning av Bibeln, att Paradiset fanns i öster. För att få kartan och verkligheten att stämma måste man – liksom i dag – kompromissa med verkligheten.
En karta ursprungligen tryckt av Hanns Rüst i Augsburg kring 1480 visar hur man kunde tänka sig världskartan. Öster, där Paradiset är beläget, är vänt uppåt som seden var i den tidens kartor. Jerusalem är placerat mitt i kartan i ett gytter av vatten och land där vi i dag har svårigheter att orientera oss. Den kända världen omges av ett hav utmed sin cirkelrunda rand. Där har diverse okända folkslag, monster, skepp och originellt nog även en ö kallad ”Engenland” placerats. Brexit har en lång förhistoria.
Denna historiska alternativa verklighet undersöks grundligt av Ringbom, som spårar den längs tvåflodslandets källflöden till forniranska och armeniska bilder och föreställningar, och från dessa åter till antikens och slutligen kristendomens bildkonst. Överallt slår paradismyterna igenom, överallt syns sambanden mellan kristet och fornpersisk. Paradisus terrestris är en intellektuell äventyrsbok i all sin vidlyftighet, omöjlig för en lekman att bedöma riktigheten av i detaljerna.
Den närmaste motsvarigheten till Ringboms encyklopediska ambitioner och visuella associationsförmåga torde vara den tyske konsthistorikern Aby Warburgs stora Mnemosyne Atlas, en bildmosaik av tusentalet reproduktioner som Warburg på 1920-talet försökte syntetisera till en sammanhängande helhet som skulle beskriva den dynamiska rörelsen av föreställningar och bilder från antiken till renässansen. Warburgs encyklopediska metod är emellertid vidöppen för tolkningar, det är överlåtet till betraktaren att förstå de visuellt givna sammanhangen.
Vad som i stället utmärker Ringbom är att hans forskning i så hög grad är utförd ”med teckningen som forskningsmetod”, som hans elev och senare efterföljare på professorsstolen i Åbo Bo Ossian Lindberg uttryckt saken. Ringbom utforskar reliefer, mynt, mosaiker, keramik, silverföremål och annat med pennan i hand. Det är emellanåt en överlägsen metod, för han ser därmed varje detalj, även de placerade på föremålens sidor och baksidor. Paradisus Terrestris är en bok som förtjänar en nyutgåva, kompletterad med nyare illustrationer där de gamla ibland är illa reproducerade och en kritisk kommentar.
Ringbom var född med vad som brukar kallas ”silversked i mun”. Att hans uppväxt formades av vistelserna på Korpo i Åbo skärgård ska inte uppfattas överdrivet rustikt: familjens förankring i bygden var den väldiga stenherrgården Korpo gård. Hans far var läkare och kulturteoretiker, en morbror, John ”Jimmen” Granit, var rektor för ”Norsen” och kusinen Ragnar Granit blev omsider professor och Nobelpristagare i medicin.
Banden till de finlandssvenska ”släkterna” var många. Hans akademiska bana var i det närmaste förutbestämd, givet att han dessutom var begåvad. Några år på tjugotalet prövade han vingarna som konststuderande bland annat i Dresden, men det var studierna i humaniora vid Helsingfors universitet som förde vidare.
Med en förening av egen drivkraft, akademisk begåvning och självförtroende grundat i tillhörigheten i den finlandssvenska kulturella eliten anslöt sig Ringbom till kretsen kring tidskriften Quosego. Quesego utkom med bara fyra nummer 1928–29, men fick enorm betydelse för de finlandssvenska modernisternas genombrott – inte minst i
Sverige. Bland tidskriftens medverkande fanns Elmer Diktonius, Gunnar Björling, syskonen Rabbe, Torger och Olof Enckell, Hagar Olsson, kusinen Ragnar Granit, Henry Parland och Cid Erik Tallqvist.
Quosego var en utmaning riktad mot den konservativa Nya Argus. ”Tidskrift för ung generation” stod det under Quosegos namn. De gamla, det var sådana som Hans Ruin, Jarl Hemmer, Bertel Gripenberg, Emil Zilliacus och Örnulf Tigerstedt – en generation som i sin tur hade haft tidskriften Euterpe som sin plattform vid 1900-talets början.
Ringbom medverkade med endast två texter, båda långt från den parlandska och björlingska dada-rabulism som hettade upp den samtida debatten. Den första, i Quosegos tjocka ”provalbum” 1928, pläderar för ett mer rationellt språk i konstkritiken, den andra argumenterar för ett generationsskifte i konstvetenskapen. Ringbom hänvisar här till ”den nya psykologin”, vilket inte är psykoanalysen som debatterades vildsint i grannländerna utan mer fridsamma perceptionspsykologiska skolor, som Ludwig Klages ”livsfilosofi” som satt få avtryck utanför Tyskland men som vid denna tid präglade Ringbom starkt. Ingen av texterna träffade någon enskild person särskilt hårt, Ringbom var ett vitt får bland alla svarta.
Boken Konstrevolutioner (1938) är en markering av den annars ofta konservative konsthistorikern Ringboms anknytning till de finlandssvenska modernisterna. Det är en bok som i stället för de kontinuerliga linjerna betonar de tvära brotten i bildkonstens utveckling. Brytpunkterna som han tar upp är de tidigaste dekorationerna av ler- och bronskärl, illusionsmåleriet i det antika Grekland, den gotiska arkitekturen, den flamländska porträttkonsten samt det italienska renässansperspektivet.
Boken stötte på motstånd från konststudenten Göran Schildt som