Revansch för den ”gamla” ekonomin?
”Frågan är hur högt ränteläget kan bli utan att aktiemarknaden blir rejält nervös?”
Helsingforsbörsen avslutade veckan på i stort sett samma nivåer som förra fredagen, men under ytan var rörelserna ändå relativt stora. Outokumpu, Metso Outotec och Nordea steg 5–6 procent samtidigt som Kojamo, Huhtamäki och Neles föll tillbaka i samma storleksordning.
För Metso Outotec och Kojamo var bokslutsrapporterna den viktigaste förklaringen (jag kan tycka att reaktionerna var i största laget), men i övrigt är det inte alldeles enkelt att se de fundamentala förklaringarna till kursrörelserna.
Stigande råvarupriser har också bidragit till en god utveckling för de gruv- och metallexponerade bolagen. Bara i år har oljepriset stigit med 23 procent, kopparpriset med 11 procent och nickelpriset med 16 procent. Det är svårt att tolka det som något annat än tecken på att placerare tror på en starkare konjunktur framöver. Detta bekräftades också i de preliminära inköpschefsindex för februari som presenterades under veckan. Tillverkningsindustrin i eurozonen överraskade rejält på uppsidan; indexet för februari steg till 57,7 vilket är den högsta noteringen sedan februari 2018.
Förväntningarna om en starkare efterfrågan har, tillsammans med tecken på stigande inflation och ett ökat upplåningsbehov till följd av stimulanserna gjort att amerikanska obligationsräntor stigit till den högsta nivån på ett år. Frågan är hur högt ränteläget kan bli utan att aktiemarknaden blir rejält nervös? Ett sätt att se på det är att räkna ut var skillnaden mellan den förväntade avkastningen på aktier och obligationsräntorna (”riskpremien”) blir normal.
P/E-talet på den amerikanska aktiemarknaden (S&P 500) är i dag 22.4x, baserat på vinstestimaten för de kommande tolv månaderna. Det ger en vinstavkastning på cirka 4,5 procent. Med förväntningar om en långsiktig vinsttillväxt på 3,5 procent per år skulle det ge en långsiktig avkastning på cirka 8,0 procent – 6,7 procent högre än den tioåriga ”riskfria” räntan. Historiskt har denna riskpremie varit 5,2 procent, vilket innebär att ränteläget – rent teoretiskt – skulle kunna stiga med ytterligare 1,5 procent innan riskpremien har normaliserats.
Min bedömning är att Federal Reserve knappast kommer att låta ränteuppgången bli så kraftig, framför allt inte på kort sikt, då det skulle motverka de massiva penningpolitiska stimulanser som banken satt in för att få fart på ekonomin under det senaste året. Det verkar inte heller vara marknadens bedömning – förväntningarna på den tioåriga räntan i slutet på 2021 ligger just nu på 1,5 procent. Får marknadens aktörer rätt bör ränteuppgången inte vara något hot mot USA-börserna, i alla fall under det närmaste året, men osvuret är bäst.
En tänkbar effekt av den måttliga räntestegring vi sett hittills i år är att tillväxtbolagen kan få det svårare att hävda sig relativt marknaden. Rent matematiskt gör högre räntor att värdet av de vinster som ligger långt fram i tiden minskar. Omvänt borde mer mogna bolag – exempelvis banker och verkstadsindustri – gynnas av en starkare efterfrågan på kort sikt. Kanske blir 2021 året då den ”gamla ekonomin” tar en liten revansch?