Grundskolan beaktade inte den kommande invandringen
Införandet av grundskolan i mitten av 1970-talet handlade om jämlikhet. Dels ville man erbjuda precis samma skola för alla, dels var man medveten om att barn är olika och att skolan skall erbjuda olika stöd åt olika elever beroende av deras behov. Man ville skapa en skola där alla barn, oberoende av olikheter i bakgrund, fysiska eller mentala olikheter skulle behandlas så att de kunde utveckla sig, var och en, så långt det var möjligt. Man införde stödundervisning, man anpassade skolorna till barn med fysiska handikapp och så vidare.
I grundskolans anda testades jag för ordblindhet, dyslexi, och jag fick intyg på det. Intyget beaktades i proven och jag fick stödundervisningen. För att behandla mig jämlikt fick jag uppmuntrande betyg i prov om mitt berättande var bra och om proven visade på kunskap i området fastän vartannat ord var felstavat. Mina lärare kunde se mig bakom min ordblindhet och jag uppmuntrades fortsätta till gymnasiet. Jag behandlades jämlikt med mina kamrater, men skolan måste behandla mig annorlunda än kamraterna för att jag skulle behandlas jämlikt.
Grundskolereformen var ett stort steg för landet. På en generation fick arbetsmarknaden tillgång till välutbildad personal på alla områden och Finland rönte framgångar när hela befolkningens potential utnyttjades. Men grundskolan tog inte i beaktande invandringen som skulle komma senare.
I dag visar många undersökningar att invandrarbarn och barn till invandrare klarar sig betydligt sämre än inhemska barn och att deras bild av sig själv är att de inte är bra, inte duger. Begåvade invandrarbarn vägleds till enkla utbildningar. Vi lever i George Orwell's roman Djurfarmen: ”Alla djur är jämlika, men några är mer jämlika än andra.”
En ny reform krävs i skolan för att alla barn skall behandlas jämlikt, också barn vars modersmål inte är svenska eller finska. Invandrarbarn kan till exempel ha föräldrar som inte talar skolans språk och därför inte kan ge stöd för skolarbetet. Grundskolans ideal om jämlikhet skall inte ändras, bara även omfatta barn med invandrarbakgrund.
Diversitet i klassen är en styrka, inte ett problem. I dag finns det kunskaps- och kreativitetsbaserade företag i Finland och i hela världen där medarbetarnas diversitet är företagets främsta resurs. Det rör sig om företag där många olika kulturer, värderingar, etniska grupper, religioner värderas och där medarbetarna befruktar varandras idéer och tillför nya perspektiv som mångkulturaliteten ger möjlighet till.
Tänk dig att du skulle vara lagledare för ett fotbollslag och alla spelare är helt olika. Du vill som ledare skapa ett så konkurrenskraftigt lag som bara är möjligt. Då gäller det att få alla spelare att blomma. Ingen får känna sig misslyckad och alla bidrar med sin olikhet till att bilda ett lag.
Om en skolklass kan se diversitet eller mångfald som styrka och jämlikhet som en uppmaning att behandla alla olika så att alla blomstrar skulle klassen blomstra. Den främsta orsaken till att invandrarbarn har dåligt självförtroende, känner sig misslyckade eller dumma, är att de behandlas exakt likadant som de inhemska barnen. Deras skralare kunskaper i svenska eller finska gör att de inte hänger med och deras styrkor, som det egna språket, den egna kulturen och religionen ses inte som styrkor.
Jag har dels försökt visa varje barns rätt att få den bästa möjligheten att lyckas i l livet, dels att vi som samhälle har ett behov av att alla samhällets medlemmar skall blomstra och få utveckla sina styrkor. De här två tankarna är inte alls i konflikt utan är två sidor av samma mynt.
kontaktchef, innehållsanvarig i projektet Stig in 2, Astu sisään 2, Come in 2, Svenska social- och kommunalhögskolan vid Helsingfors universitet