En fascinerande musikalisk resa i slagverkens tecken
Dubbelalbumet Hachi bildar framför allt en stark helhet, som kan avnjutas som ett slags ljudinstallation. Anni Elif bjuder denna gång inte enbart på sång i vanlig bemärkelse utan för röstanvändningen steget längre.
EXPERIMENTELLT
Elifantree
Hachi (Eclipse)
På sitt sjätte album, Hachi, en dubbel-cd/vinyl, bjuder Elifantree lyssnaren med på en konkret resa som vokalisten Anni Elif och saxofonisten Pauli Lyytinen har gjort när de spelat in skivan med slagverkare runtom i världen.
Om Elifantrees musik ofta har beskrivits i termer som ”elektroakustisk” och ”jazz” – det senare inte minst på grund av Lyytinens jazziga saxofonspel – så har man också kunnat notera en viss experimentell strävan. Föregående skivan Blood Moon innebar ytterligare ett steg i den riktningen i och med samarbetet med Tölöläb, som opererar just inom den experimentella elektroakustiska musikens område.
Den här gången är temat alltså slagverk. Hachi bildar framför allt en stark helhet med en enhetlig ambiens och kan avnjutas som ett slags ljudinstallation. Så är också Anni Elifs roll som ljudkonstnär mer utpräglad här; det är inte enbart sång i vanlig bemärkelse hon presterar, hon använder också rösten till att tidvis yla, skrika och joddla och går rentav steget längre i extrem riktning än vad tidigare jämförelser med Björk och Kate Bush gett vid handen.
Om än helheten är enhetlig varierar stämningarna under resan från en skönt hypnotisk groovematta med slagverk som grund till smått kusliga ljudbilder – två stycken är inspelade i ett mausoleum i Norge – och kaosartad noise-rock rent av. Några spår sticker också ut mer som enskilda låtar; till exempel fina singelsläppet Sweden: Gold Dust kunde i ett mer gynnsamt radioklimat bli en hit.