Återhämtningsfonden kräver kvalificerad majoritet
Återhämtningsfonden, det vill säga att lån upptas i EU:s regi men för vilka medlemsländerna svarar, är ett undantagsarrangemang vilket EU-fördraget inte känner till. Valutaunionen består som känt av 19 ekonomiskt självständiga länder och en centralbank vars skatteinkomster användes för det egna landets behov helt i enlighet med fördragets huvudprincip att inget land skall svara för ett annat lands ekonomiska förpliktelser. Det finns därför inte något system för transfereringar inbyggt i fördraget.
Om Finlands riksdag med enkel majoritet godkänner fonden har detta i praktiken en prejudicerande effekt och följande fond blir ett rutinärende eftersom man knappast senare kan kräva kvalificerad majoritet. Ett godkännande av fonden betyder sålunda att man öppnar dörrarna för följande fonder.
En annan besvärande omständighet är att man inte kan vara säker på gåvans eller bidragets användningsändamål. Kommissionen har inte kompetens att besluta om regeringarnas handlande i frågan vilket gör att medlen åtminstone delvis kan användas för syften som närmast gynnar populistiska regeringars intressen. Varför skulle en populistisk regering gå emot sina väljare och sålunda bli utröstad vid nästa val? Detta är ett problem som bland andra förbundsstatspresidenten Wolfgang Schäuble penetrerat.
För att rädda euron utlovade Mario Draghi att Europeiska centralbanken gör allt vad som är möjligt. Detta ledde till att banken med enorma summor finansierade många länders underskott, utan att kräva att länderna vidtog reformer för att sanera sina ekonomier. Återhämtningsfonden ställer inte heller sådana krav. Centralbankens balanser är därför globalt sett de största och utgör knappa 60 procent av bnp medan motsvarande siffra i USA är 34 procent.
Trots centralbankens stöd under dessa år har många länder inte gjort några reformer för att sanera sin ekonomi och är i dag överskuldsatta på konkursens brant. Det är inget rutinärende om Finland beslutar sig för att integrera sin ekonomi med dessa länders.
Regeringen har gett en ensidigt förskönande bild av fonden genom att säga att den lyfter Europas ekonomi och att den är en engångsföreteelse vilket givetvis är ett tomt löfte eftersom ingen kan lova något sådant.
Enligt IMF stödde Tyskland, Frankrike, Italien och
Spanien sina ekonomier förra året med 3 100 miljarder på grund av covid-19-pandemin samtidigt som centralbanken stimulerade ekonomierna med cirka 2 300 miljarder eller sammanlagt 5 400 miljarder euro. Hur skall då ett stöd om 750 miljarder eller fem gånger 150 miljarder under fem år rädda Europa?
Det har ofta påpekats att fonden egentligen inte tillkommit på grund av covid-19. Fonden bildades efter Tysklands kovändning i maj 2020 – efter påtryckning av tysk industri – då euron visade kristecken på grund av Italiens växande skulder och landet behövde bidrag i stället för lån. Läget innan covid-19 är också mycket riktigt avgörande för fondens fördelning mellan länderna. Av förståeliga skäl kan man inte erkänna detta. Man skulle avslöja valutaunionens bräckliga ställning. Få vill ge bidrag till en kris som beror på att vissa länder misskött sig. Covid-19 är en påskyndare och förevändning.
Alltså. Återhämtningsfonden är en extraordinär åtgärd helt utanför det fördrag Finland ingått och står i direkt konflikt med artikel 125, grundpelare i fördraget, enligt vilken inget land får åta sig ansvaret för ett annat medlemslands ekonomiska förpliktelser samt med artikel 310 enligt vilken unionens inkomster och utgifter bör vara i balans. Ett beslut som förutsätter att staten avhänder sig tillgångar i denna storleksklass (3,9 miljarder euro) som gåva åt annat land är av den karaktären att det i och för sig motiverar grundlagsbehandling; särskilt med beaktande av de långsiktiga ekonomiska konsekvenser ett sådant beslut skulle innefatta.
Utifrån ovannämnda fakta kan en samlad bedömning inte komma till annan slutsats än att grundlagsbehandling är motiverad av flera uppenbara orsaker. Om detta inte är en grundlagsfråga, vad är då?
En grundlagsenlig behandling har dessutom den fördelen att regeringen måste förhandla med oppositionen varvid man kan komma till ett fördelaktigare avtal och ett avtal som oppositionen kan omfatta. Den allmänna opinionen mot återhämtningsfonden är redan så stor att ett godkännande av fonden som sådan undergräver förtroendet för EU och riksdagen, men inte för Sannfinländarna. EU är Europas historiskt sett främsta skapelse som inte bör detroniseras av en krisande euro med splittrande gräl mellan syd och nord.