Några doser sunt förnuft
Varje morgon här i Kuala Lumpur är det en stark kopp kaffe, tv-nyheterna via Yle Arenan och digitalt bläddrande i diverse finländska tidningar som gäller. Den vägen har jag det senaste året försökt följa den pågående och skiftande diskussionen i Finland om coronaåtgärderna. Svängarna har varit många, både i debatten och i mitt humör när jag följt den.
Malaysia, med en helt annan politisk kultur och lagstiftning, började tidigt jobba med stora handrörelser: stränga utegångsförbud, stängda gränser, restauranger och skolor, tvångsisolering av alla positiva fall, tvång med munskydd. Det är vad som präglat vårt senaste år här. Men i Finland har många frågor till synes stått och stampat på ställe. Det har stundvis varit FM i paragrafrytteri och byråkratiskt knypplande – än om gränser, resor, restauranger och gym, än om testande, karantän och skillnaden mellan rekommendation och uppmaning.
Säkert har det funnits mycket som kunde ha avhandlats smidigare. Men, här finns också en knallröd tråd: demokratiska principer och individens rättigheter. Till och med, eller kanske framför allt i en kris som den här måste en stark demokrati kunna ge fullt utrymme för debatt. Tänk också på det motsatta: Att staten fattat långtgående beslut, begränsat individers frihet utifrån obskyra tolkningar av sällan använd lagstiftning – och ingen säger ett jota. Nej, demokratin måste försvaras varje dag.
Men myntets andra sida handlar om skyldigheter. Vi kan inte kräva att staten begränsar sig och sen in absurdum kräva definitioner och instruktioner på vad vi får och inte får göra. I en pandemi är det som inte explicit är förbjudet inte automatiskt okej. Kan vi vänligen beställa lite doser sunt förnuft med nästa vaccinleverans? De två extrema teoretiska alternativen är att staten stänger ner hela samhället – eller att alla helt frivilligt beter sig på ett sätt som tar kål på epidemin utan att staten behöver blanda sig. Vi bidrar alla till den kollektiva insatsen, var vi rör oss på skalan och därmed hur långt staten måste gå.
Det här försöker politiker och tjänstemän upprepa om och om igen: Hjälp till så vi inte behöver ta till de tyngre verktygen. Som när forsknings- och kulturminister Annika Saarikko konstaterar att till exempel matbutikskedjorna självmant kunde föra en diskussion om hur man ytterligare kunde öka användningen av munskydd i matbutikerna. Svaret är inte konstruktivt så det förslår precis: ”Vi är förvånade över att ministern inte verkar veta att matbutikerna hör till försörjningsberedskapen, alla måste ju få handla, munskydd eller inte”. Svaret på tröskeln till en tredje våg kunde också ha varit: Yes, vi skall lägga i en ännu högre växel och se om vi kan göra mer.
Fallet Saarikko och butikskedjorna är bara en av miljoner dagliga diskussioner där tonen har stor betydelse för vad som händer de kommande månaderna. Om diskussionerna hålls konstruktiva och är fokuserade på lösningar kan det avgöra hur snabbt epidemin tar slut och också hur långt regeringen måste gå när det gäller tvång. Nu gäller det för alla som förmår att samla krafter och vara en del av lösningen, inte problemet.