Jag tände inget ljus för offret i Forsby
MOBBNING Nu har nyheterna igen fått material. En ung kille fick sätta livet till på grund av att några andra killar inte kunde hejda sig själva utan måste ösa sitt illamående över en oskyldig varelse som inte kunde försvara sig själv. En son, en ung själ, en unik människa, ett barn i en växande kropp som inte fick möjlighet att spira, är nu borta för alltid. Kvar finns tårar, frågetecken, man pekar finger, varför gjorde inte någon något innan det var för sent. Men visst hade någon gjort något. Offrets familj hade upprepade gånger sökt hjälp hos instanser där sådana här problem borde tas om hand.
Det här är inte en nyhet i sig. Det finns mobbning överallt. I daghemmen, i skolorna, på gården, på arbetsplatser, i hemmen. Ja, framför allt i hemmen. Det är i hemmen som beteendemönster får sin grund. Det är i hemmen som man uttrycker frustration, ilska, avundsjuka, mindervärdeskomplex. Det är i hemmen där förtryck, känslokallhet, frånvaro och förminskning av människovärde tar sig uttryck. I hemmen. Den bevisat farligaste platsen för människan helt statistiskt sett alltså om man mäter mängden av olyckor som personer råkar ut för. Men en osund rollfördelning i hemmen är inte en ensam olycka. Den är en pågående, tärande, förlamande känsla som inte går över. Och utanför hemmets väggar vill den skaka loss, blir otyglad, vild och farlig.
Människor har genom tider behövt hävda sig på ett eller annat sätt för att helt enkelt trygga sin fortlevnad och säkerställa sin roll på den här planeten. Grupper utgör därför ett tryggt, ombonat bo att vistas i. Där finns en ledare som väljer sina gruppmedlemmar och en skara av individer som lättat följer sin ledare utan att behöva anstränga sig att tänka själva eller försvara sin egen existens. Man anammar gruppens värderingar, tankar och skepnad för visst är det härligt med gemenskap? Men så finns det de som inte får plats i den mysiga gemenskapen. För det måste alltid finnas de som blir lämnade utanför, eller hur? Endast ur dylik dynamik uppkommer maktkänslan. Och makt, det är det allting handlar om.
Låt oss alla motverka mobbningens lömska struktur. Och vi kan börja mycket nära. Från oss själva.
Makten kan ta sig uttryck i form av ord, i form av tystnad, i form av kroppsspråk, i form av annat beteende. Makt kan egentligen på ett mycket kort sätt uttryckas och vi vet alla vad makt är. Makt styr och kan kännas trevligt för någon som innehar den positionen. Den kan också mycket lätt missbrukas. En liten härskare på jorden. Det är väl skojigt. Åtminstone för stunden. Sedan behöver känslan matas på olika sätt för att inte mista sin effekt. Och det är då som vännen mobbning får göra entré.
Men tillbaka till Forsbyfallet och den otyglade mobbningens grymma skepnad. Vi skakar olustigt på oss över vårt morgonkaffe. Jovisst, en staty skulle vara fint så att inte fallet faller i glömska. Själv tände jag inte ens ett ljus. För jag ville inte äventyra min sons nattsömn. Jag ville inte bli tvungen att förklara för honom om varför lågan på bordet skulle brinna. För han kunde bli rädd. Rädd för att själv bli den som sprang undan. Rädd för att ingen kunde hjälpa honom om så skedde. Och så klart rädd för att inte få fortsätta leva.
Vi lever alla sida vid sida i detta samhälle. Sida vid sida kan vi också bilda en mur. Låt oss alla motverka mobbningens lömska struktur. Och vi kan börja mycket nära. Från oss själva.