Nordens mest korrumperade
För ett tag sedan träffade jag en halvbekant här i Akureyri som undrade hur jag hade det. Mitt svar var ett fåfängt försök att vara rolig.
Varför skrattade han inte? Jo, för att jag påstod mig ha blivit inblandad i Samherji-härvan.
Min bekant teg då han hörde ordet Samherji. Jag skyndade mig att förklara att det bara rörde sig om en hantverkare som inte hunnit hjälpa mig laga golvet i garaget för att han fått så mycket jobb hos Samherji.
Min vän vet att man aldrig bör kritisera personer, företag eller myndigheter för oegentligheter i det här landet. Varningen lyder ”ekki rugga bátnum" (bokstavligen: inte gunga båten). På finlandssvenska talar man om att inte kacka i eget bo.
Den sociala kohesionen är en central del av den isländska kulturen. Vi är alla en stor familj där alla kan känna sig trygga. Det värsta är att bli utfrusen.
Denna starka inbördes lojalitet är utan tvivel en orsak till att Island hittills klarat sig bra i kampen mot covidpandemin.
Islänningarna är informella världsmästare på körsång, Odd Fellow-medlemskap och lokal talko-anda. Små byar långt ute på vischan kan sparka i gång filmfestivaler och stå värd för stora idrottsevenemang. Island påminner alltså på många sätt om det vi kallar Svenskfinland.
De isländska frivilliga räddningskårerna är antagligen det allra mest imponerande exemplet på isländsk solidaritet och uppoffrande talkoanda. Här saknar Svenskfinland helt och hållet en motsvarighet.
I ur och skur finns det väl inskolade och väl utrustade frivilliga som rycker ut. Det kan gälla att hitta turister som tappat bort sig i fjällen eller rädda besättningen på en strandad fiskebåt vid en enslig strand.
Räddningskårerna utgör ryggraden i det isländska civilförsvaret vid sidan av polis, brandkår och kustbevakning. Militära förband har Island inte.
Den isländska naturen och framför allt det isländska klimatet bjuder på många faror. Tusentals frivilliga män och kvinnor står beredda att rycka in då en lavin eller ett jordskred faller över en by eller då det gäller att stänga vägar på grund av snöstorm.
Arbetsgivarna sponsrar räddningskårerna genom att låta sina anställda rycka ut även på arbetstid. För att köpa terrängbilar, snöskotrar, räddningsbåtar och annan teknisk utrustning säljer räddningskårerna fyrverkeripjäser. De enorma fyrverkerierna under nyårshelgen visar hur gärna allmänheten ställer upp för att finansiera sin egen säkerhet.
Avigsidan av den starka gemenskapen i samhället är att större och mindre skurkar kan ha svårt att åka fast. Man kan inte ange, häkta och än mindre döma sin kusin eller den främsta tenoren i kyrkokören. Till skillnad från finlandssvenskarna har islänningarna ingen finskspråkig polis eller domare som kan rycka in då det behövs.
En mera osynlig men kanske farligare avigsida är ändå de klanstrukturer som fortfarande utgör det isländska samhällets ryggrad. Det viktiga är inte alltid vad du kan eller vad du gör. Det viktiga är vem du är, alltså vilken släkt eller vilket parti du tillhör.
Klansystemet är en form av korruption där pengar eller andra direkta mutor inte behövs. Det handlar om tjänster och gentjänster.
Och Samherji då? Så heter största firman i Akureyri och hela trakten: fiskefartyg, fabriker, många jobb, generöst stöd till lokal kultur och idrott. Men också påstådd skattesmitning och annan ljusskygg hantering ute i Europa och Afrika. Ledningen för ett dotterbolag till Samherji står åtalad för mutbrott i Namibia. Där har vi alltså härvan som man helst inte bör nämna.
Islands fiskeriminister har nära anknytning till Samherji. Myndigheterna i Namibia beklagar att deras isländska kollegor inte vill ge någon handfast hjälp för att utreda mutbrotten.
Det är alltså inte konstigt att Island får mer kritik för korruption än de övriga nordiska länderna. Där de övriga fyra länderna finns bland de sju bästa hittar vi Island på 17 plats på den lista som Transparency International regelbundet publicerar.