Krista Pärmäkoski glimtade till bara en gång
Krista Pärmäkoski och Iivo Niskanen uppvisade inte likadan medaljform som under de senaste vintrarna.
Det blev en tudelad skidsäsong för Finland. För första gången på tio år tog Finland inte en enda individuell pallplacering i världscupen. Det blev inte heller någon individuell medalj i VM i Oberstdorf.
Samtidigt tog Finlands herrar sin första pallplacering i världscupen i stafett på 21 år. Finlands damer tog också en pallplacering och lyckades dessutom upprepa bedriften i VM.
Det går förstås inte att jämföra den här säsongen med någon annan säsong. Finland deltog bara i arton individuella lopp i världscupen, då det förra vintern blev trettio individuella lopp, fastän säsongen avslutades i förtid.
Det är i praktiken Krista Pärmäkoski och Iivo Niskanen som stått för Finlands individuella pallplaceringar i världscupen under de senaste åren. Kerttu Niskanen vann i Cogne 2019 och var trea i Oslo 2017. Före dem var både Matti Heikkinen och Anne Kyllönen bland de tre bästa i Val di Fiemme i januari 2017.
Det är också Pärmäkoski och Iivo Niskanen som levererat Finlands medaljer i OS och VM. Det enda undantaget är Matti Heikkinen, som tog brons i Lahtis 2017, men som avslutade sin karriär efter säsongen 2018-2019.
Den här säsongen har Niskanen och Pärmäkoski, av en eller annan orsak, inte varit i sin bästa form. Pärmäkoski var sjuk inför säsongstarten, missade flera veckor av bra träning i det mest kritiska skedet av försäsongen, och återfann aldrig riktigt medaljformen. Det kan hända att någonting gått fel i träningen också mellan november och februari, då Pärmäkoski försökte ta igen den tid hon förlorat, men det är svårt att säga om hon kan återfinna samma flyt som hon hade i OS i Pyeongchang 2018. Konkurrensen bland damerna har blivit ett snäpp tuffare med namn som Ebba Andersson, Frida Karlsson och Jessica Diggins i tätstriden.
Iivo Niskanen stod över Tour de Ski för att koncentrera sig på träning. Han berättade också att träningsvolymen är större än någonsin förut. I princip skiljer sig hans upplägg inte så mycket från de framgångsrika säsongerna 2016-2017 och 2017-2018, då Niskanen tävlade sparsamt, och för det mesta tränade hemma i Kuopio. Det kan dock hända att han skulle ha behövt några tävlingar för att bryta upp träningsrytmen. Det är trots allt så att en bra tävling höjer formen ett snäpp, och med några dagar lättare träning före och efter tävlingen blir det ett litet avbrott i vardagen, som ger kroppen tillfälle att återhämta sig ordentligt. Norrmännen har inte heller tävlat internationellt särskilt mycket, men de har fördelen av att kunna tävla sinsemellan, ett NM håller ungefär samma nivå som världscupen.
Niskanen och Pärmäkoski kommer förstås att analysera säsongen med sina tränare, Olli Ohtonen respektive Matti Haavisto, och göra korrigeringar för nästa vinter, då det förhoppningsvis är OS igen. Det som varit glädjande i vinter är att Finlands ära inte bara hängt på dem, utan Finland har klarat sig bra som lag, och det var också som ett lag som Finland lyckades ta ett par medaljer i VM i Oberstdorf.
I verkligheten var det förstås Pärmäkoskis fantastiska insats under ankarsträckan som – tillsammans med Sveriges vallningsfiasko – bäddade för Finlands stafettbrons. Hon överträffade verkligen sig själv med tanke på hur hon åkt tidigare under vintern. Men resten av laget skötte sin uppgift utmärkt, fast det såg mörkt ut då Kerttu Niskanen blev skadad före VM. Jasmi Joensuu och Johanna Matintalo höll för trycket och Riitta-Liisa Roponen fixade sin andel med rutin.
Stafettbronset var en verklig överraskning med tanke på att Finlands damer haft en mycket tung säsong. Jasmi Joensuu och Johanna Matintalo var de största ljuspunkterna. Roponens comeback till den absoluta världseliten är förstås ett kapitel för sig. Kerttu Niskanen glimtade till med några bra placeringar innan hon blev skadad.
I VM-lagsprinten tog Ristomatti Hakola och Joni Mäki ett silver. Herrarna har dock som lag haft en bättre säsong än damerna. Ingen utom Niskanen har blandat sig i kampen om podiumplaceringarna individuellt, men Ristomatti Hakola, Markus Vuorela, Verneri Suhonen och Joni Mäki har alla varit topp 12.
Vad kan vi förvänta oss av nästa säsong? Det är väl realistiskt att tro att världscupen återgår till det normala, OS ordnas i Peking enligt planerna, och Pärmäkoski och Iivo Niskanen återfinner medaljformen. Det skulle vara bra med nya namn som utmanar om tätplaceringarna men det sker knappast några mirakelvändningar under ett år. Jag tror att Johanna Matintalo är en skidåkare som kan utmana om medaljplaceringarna om två eller tre år, men Peking kommer för fort, och också för begåvade sprintrar som Jasmi Joensuu och Joni Mäki är nästa steg att etablera sig som en finalåkare.
OS i Peking avgörs förresten på ungefär samma höjd som världscupens avslutning i Engadin. Det är goda nyheter för en del av finländarna, mindre bra för andra, men det skulle förstås underlätta om landslaget den här sommaren har möjlighet att åka på höghöjdsläger.