En demonregissörs uppgång och fall
Regissören gjorde naturalistiska Rauni Mollberg filmer som gick bra kommersiellt, tills tiden körde förbi honom. Även hans arbetsmetoder hör till en förgången tid, och ifrågasätts i en ny dokumentär.
Yle Arenan från den 15 mars och Yle Teema onsdag 17.3 kl. 21.00, söndag 21.3 kl. 15.55 och onsdag 24.3 kl. 13.25 samt Yle TV1 torsdag 8.4 kl. 19.00 och söndag 11.4 kl. 11.15. Regi: Veikko Aaltonen. Manus: Jussi Rautaniemi och Veikko Aaltonen. Medverkande: Jörn Donner, Pirjo Honkasalo, Juho Kuosmanen, Aki Kaurismäki, Selma Vilhunen, Esa Vuorinen. 89 min. F12
Dinosaurus heter den, Veikko Aaltonens färska dokumentär. Men så handlar det också om Rauni Mollberg, en av den finländska filmens giganter, en regissör för vilken ändamålet tenderade att helga medlen.
I den meningen kunde man kanske dra en parallell till Ingmar Bergman et consortes, inte för att Mollberg (1929–2007) hade mycket till övers för den europeiska konstfilmen. Det var de blåvita själslandskapen som satte agendan, inte sällan med det naturalistiska för ögonen.
Det gäller inte minst för långfilmsdebuten och Timo K. Mukkafilmatiseringen Jorden är en syndfull sång (1973) som väcker känslor än i dag. ”Den var direkt häpnadsväckande”, säger regissörskollegan AJ Annila och fortsätter: ”Där fanns någonting farligt, någonting nästan skamlöst äkta, samtidigt som bildberättandet var långt före sin tid”.
Hur som helst inledde ”Molle” sin bana som skådespelare, efter att som artonåring blivit antagen till Finlands Teaterskola. Så småningom kom även regibiten in i bilden, inledningsvis på teaterscenen och inom ramen för tv-dramat.
Vid den här tiden gick den inhemska filmen som på räls, inte minst kommersiellt. Men när televisionen sedan slog igenom och det finländska studiosystemet rasade samman var det dags för en ny generation av filmmakare att träda fram, en generation för vilken det klassiska fadersmordet låg nära till hands.
Okonventionella arbetsmetoder
Där vänstersinnade filmmakare som
Risto Jarva och Jaakko Pakkasvirta tappade kontakten med den stora publiken gjorde Mollberg och Mikko Niskanen (Åtta dödsskott) succé, utan att för den skull tumma på det folkliga.
Men med det inte sagt att allting skulle ha varit frid och fröjd. I dokumentären vittnar amatöraktriserna Maritta Viitamäki (Jorden är en syndfull sång) och Mia Huntus (Milka) om ångestfyllda inspelningar, verbala trakasserier, örfilar och mycket naket.
Eller som regissören Juho Kuosmanen uttrycker det: ”Mollbergs filmer framstår som väldigt humanistiska och människoorienterade, men efter vad man hört är det uppenbart att arbetsmetoderna var allt annat än humana”.
Dottern Eira Mollberg talar å sin sida om en alldeles underbar pappa – när han var på det humöret. Men även hon medger att det också fanns en annan sida hos Molle, den demoniska som inte drog sig för att bryta ner andra människor.
Nedförsbacken börjar
Mycket av Veikko Aaltonens dokumentär kretsar kring inspelningen av Väinö Linnas Okänd soldat (1985), ingen dans på rosor den heller. Dock blev filmen en veritabel publiksuccé och även kritikerna var med på noterna.
Annat var det med Vänner, kamrater (1990) och Paradisets barn (1994), pannkakor bägge två. Plötsligt var det uppenbart att tiden hade kört förbi den gode Mollberg, vilket ingalunda raderar ut arvet efter honom.
Med maestro Aki Kaurismäki i spetsen begråter dokumentären det faktum att den inhemska filmen – det kommersiella segertåget till trots – förlorat mycket av sin personlighet och kreativa urkraft, något som karakteriserade Rauni Mollbergs bästa arbeten.
Och även om de medverkande i dokumentären mangrant ifrågasätter Mollbergs arbetsmetoder väcker också den andra ytterligheten kritik, det vill säga att det inom dagens filmbransch finns ”för många goda människor”, som Pirjo Honkasalo uttrycker det.