Invandring och återvandring är inget nytt
Vissa av Amerikafararna kom med både nya idéer och pengar. Till exempel Valdemar Mattfolk introducerade tomatodlingen i Närpes som blev traktens röda guld.
FACKLITTERATUR
Ann-Mari Ivars
Amerikaminnen – Återvandrare och invandrare berättar Svenska litteratursällskapet i Finland, Appell Förlag, 2020
Han hette egentligen Leander Ström, men ”changade” (ändrade) namnet till Louis Hanson då han kom till Amerika 1913. Han föddes 1896 i Yttermark i Österbotten. Fadern hade redan tre gånger varit över i väst, men nu ville han själv pröva lyckan. Sextonåringen reste först från Hangö med Titania och sedan med Cunard-linjens Carmania från England till USA.
Från New York gick resan till Duluth i Minnesota, där han började arbeta i de vidsträckta skogarna. Det var fjorton timmars dagar och ibland fick han kämpa en och en halv dag för att fälla de massiva douglasgranarna som kunde vara upp till två meter i diameter. Det krävdes mycket skicklighet att få bjässarna att falla och det gällde att se upp för ”widowmakers”, de torra grenarna i grannträdet som då de föll lätt gjorde skogsarbetarens hustru till änka. Blev han ”hörtad” (skadad) var det lång väg till hospitalet.
Från de stora skogarna tog han sig via järnvägen till Butte och började med arbetet i gruvorna, som heller inte till en början var lätt eftersom han var en ”greenhorn” (nykomling).
Så här berättar Louis 1971 för professor Ann-Mari Ivars då hon intervjuar honom där. Då hade han drabbats av silokos, men levde i övrigt ett gott liv i staden och kom aldrig att återvända till hemlandet. Han är en av de trettio sydösterbottniska informanter, vars berättelser hon samlat till boken Amerikaminnen. En del av dem är invandrare i USA som hon intervjuat där, andra återvändare, som blivit intervjuade i Österbotten.
❞ En av boken stora förtjänster är den sakliga och medkännande skildringen av dessa människors brokiga livsöden.
Livsöden
En av bokens stora förtjänster är den sakliga och medkännande skildringen av dessa människors brokiga livsöden. De tar sig till Amerika ibland traditionella vägar ibland riskfyllt över Kvarken eller via Kanada. De har fiskat vid de stora floderna som rinner ut i Stilla havet, varit i Montanas berg som skogsarbetare och jobbat djupt nere i olika slags gruvor. En del, som Sigurd West från Närpes, hade samlat musslor och varit tranbärsodlare i Greyland i Washington.
Vissa lyckades väl och hade kunnat köpa gårdar då de kom hem, andra gjorde det inte. Det fanns säkert personer som förolyckades under oklara förhållanden eller dekade ner sig, men sådana personer ingår inte i Ivars urval.
Många av kvinnorna arbetade som städerskor eller hembiträden. Vissa, som Signe Larson, hade turen att tjäna hos The Vanderbilt Family och fick bevittna många överdådiga fester och tillställningar.
Lennart Nygren med rötterna i Lappfjärd hade först tänkt bli lärare men slog tankarna ur hågen och begav sig till Vancouver, där han hade släktingar och kunde konstatera: ”Ja, det var mycket Lappfjärdsbor här, så det är likadant som att vara hemma.”
Lennart lärde sig engelska snabbt. Han kom till Vancouver samtidigt som den stora depressionen, vilket betydde ont om arbete. Han fick arbete i en skogscamp, där han slet tungt i ett halvår. Därefter lärde han sig business management och bokföring. Sedan fick han arbete på sågverket Fraser Mills, där han avancerade till chief superintendent. Han blev med tiden kommunfullmäktig och kunde göra mycket för emigrantsamhället.
Tomaterna
Valdemar Mattfolk föddes i Närpes 1885 och vistades i Amerika i sex år mellan 1903 och 1909. Han läste sig till ingenjör och var mycket aktiv i det lokala samhället. Han påpekar att det fanns en viss aversion mot all emigration: ”Så när de kom hem var de ju lite bättre klädda, men då stod grannarna och grinade (skrattade) och menade att de var högmodiga, och så där. Inte blev de vänligt (mottagna) som ny. Tänk nu hur de firar dem som kommer från Amerika.”
Vissa av Amerikafararna kom med både nya idéer och pengar. I Finby, kommenterar han, köptes tolv hemman med Amerikapengar av bondsöner som återvandrat till byn. Valdemar introducerade tomatodlingen i Närpes, som 2016 firades under devisen 100 år av rött guld. Växtodlingen är numera en storindustri som omvandlat orten från utvandrarbygd till invandrarbygd.
Boken kommer med all sannolikhet att vara uppskattad av många personer med österbottnisk bakgrund, som kanske letar efter släkt och bekanta bland de trettio informanterna. Men den behandlar en rätt glömd del av Finlands historia och den är värd en betydligt bredare uppmärksamhet.
Med tanke på att boken handlar om dagsaktuella områden som arbetsvandring, invandring, återvandring och (i vissa fall) människosmuggling, hade jag gärna sett att Ivars avslutningsvis hade kommenterat de intervjuades berättelser kring ämnen som nostalgi och längtan till hemlandet, arbetssökande och språksvårigheter. Hon skriver visserligen om hur Närpes i dag är ett föredöme för flyktingarbetet i Finland med sin lyckade integration, men hade gärna fått dra vissa slutsatser av sin forskning för dagens situation.