Schitt’s Creek har vunnit alla tunga tv-priser – men hur bra är serien?
Schitt’s Creek har utsetts till bästa komediserie på både Emmy- och Golden Globegalan. I veckan har den finsk tablåtv-premiär. Men motsvarar den förväntningarna som kan ställas på en serie som kammat hem branschens tyngsta priser?
6 säsonger på C More och mtv.fi, på Sub från den 17.3 onsdagar kl. 21.00, repris torsdagar kl. 23.00 och lördagar kl. 16.30 (första säsongen 13 avsnitt recenseras). Skapad av: Eugene och Dan Levy. I rollerna: Eugene Levy, Catherine O’Hara, Dan Levy, Annie Murphy. F12
I sex säsonger, eller totalt 80 tjugominutersavsnitt, har den kanadensiska komediserien Schitt’s Creek producerats. I höstas fick den nio Emmystatyetter, bland annat i den tunga kategorin bästa komediserie, och den kategorin vann den också på Golden Globe-galan nyligen. Schitt’s Creek var Emmynominerad till bästa komediserie även 2019, så det blev andra gången gillt.
Alla sex säsongerna kan ses på C More och nu börjar serien också sändas i tablå-tv, i Sub. Så vad är det fråga om? Förväntningarna är högt ställda på en serie som på sistone sopat golvet med konkurrensen på de största tv-galorna.
Far och son upphovsmän
Serien är skapad av far och son Eugene Levy (pappan i American pie-filmerna) och Dan Levy, som även spelar huvudrollerna (också dottern/systern Sarah Levy är med i en roll som småstadsservitris i detta familjeprojekt). Dan Levy kläckte idén till serien som en lek med tanken på vad som skulle hända med alla rika familjer som figurerar i realityserier om de förlorade sin förmögenhet. Nu blir det giftigt, kanske någon tänker – men Schitt’s Creek visar sig inte vara ute efter att göra vass samhälls- eller klassatir, utan bjuder snarare på småkul och gulligt mysdrama om en älskvärt bortskämd fyrapersonersfamilj som tvingas anpassa sig till nya omständigheter.
Det handlar om den förmögna familjen Rose som förlorar allt – det enda de har kvar är den småstadshåla (eftersom den är värdelös) som pappan i familjen en gång i tiden köpte som ett skämt. Nu har de inget annat val än att flytta dit: pappan, den forne videouthyrningsföretagaren Johnny (Eugene Levy), mamman, den före detta såpoperastjärnan Moira (Catherine O’Hara, mamman i Ensam hemma-filmerna), den vuxne sonen, den flamboyante New York-galleristen David (Dan Levy), och den vuxna dottern, societetsskönheten Alexis (Annie Murphy). Detta gäng är nu tvungna att – tills saker löser sig, hoppas de – flytta in i ett dubbelrum på ett enkelt motell. Och där blir de kvar, och är tvungna att anpassa sig till ett nytt liv i småstaden.
För det äldre paret blir det närmaste umgänget den sluskige borgmästaren Roland Schitt (Chris Elliott) och hans piffiga hustru Jocelyn (Jennifer Robertson), medan familjens två syskon utforskar vänskapsoch kärleksband med stadens invånare.
Som tv var förr
Genren är snarare feelgoodmys än ren komedi – skratten är förvånansvärt få, även om en och annan föredömligt torr replik serveras, oftast av bitska Catherine O’Hara, seriens största komiska talang med en slående elegant garderob att beundra. Till sin stil kunde Schitt’s Creek sägas vara en blandning av typ gulliga mor- och dotterdramat Gilmore girls och trivsamma nordiska småstadsserier – det vill säga här finns både lättsam humor och relationsdrama av seriösare art. Överlag är Schitt’s Creek en serie som snarare verkar luta sig tillbaka mot en tradition av hur man gjorde tv-serier förr, i slutet av 1900-talet, snarare än är framåtblickande och förnyande.
Efter att ha sett första säsongen är framgången på alla prisgalor i alla fall något överraskande. Är detta verkligen det bästa i komediserieväg just nu? (Räknat i antal skratt är exempelvis den mednominerade konkurrenten Curb your enthusiasm, som alltid förbisetts i prissammanhang, mångdubbelt roligare.) Å andra sidan dröjde det till Schitt’s Creeks sista säsonger innan serien började uppmärksammas med prisnomineringar utanför Kanada. Så kanske det är en serie som utvecklas och växer genom säsongerna, får mera tuggmotstånd, blir mera engagerande, ja, helt enkelt roligare? Frågan är bara hur många avsnitt det krävs att man tar sig igenom innan serien börjar glänsa, när den första säsongen med darr på ribban når upp till ett medelbetyg?