Det har sällan funnits så många småbarn hemma hos landets ministrar som nu. Nu måste de med kloka politiska beslut jobba för och uppmuntra också andra att skaffa barn.
Finland har ingen befolkningspyramid. Vår figur är bredast högre upp där åldersklasserna 55–74 finns. Det är inte optimalt.
Tommy Westerlund i ledaren,
Antalet nyfödda krympte för varje år under 2010-talet. På tio år sjönk de nyfödda från 60 000 till 45 000 per år. 2019 var nativiteten lägre än någonsin under den tid den har mätts.
I fjol bröts äntligen trenden då antalet nyfödda steg med ungefär 1 000 från föregående år. Om det bara var en tillfällighet vet vi ännu inte, men oberoende av det finns all orsak att se över befolkningspolitiken så att vi igen får fler barn.
En kraftigt sjunkande nativitet försvagar de offentliga finanserna och ökar den sociala ojämlikheten. Den alarmerande och långa nedgången i fruktsamhetstalet fick därför den nuvarande regeringen att reagera. Det var på tiden.
Statsminister Sanna Marin (SDP) tillsatte i fjol ett utredningsprojekt med professor Anna Rotkirch, forskningsprofessor vid befolkningsförbundet, som utredare. Hon presenterade för några dagar sedan sin utredning.
De finländska förstföderskorna har blivit allt äldre. Under 2010-talet steg deras genomsnittliga ålder från 28,2 år till 29,6 år. Det finns i statistiken en koppling mellan den här åldern och antalet barn som föds totalt. Ju högre förstföderskornas genomsnittsålder är, desto färre blir totalantalet barn och desto fler blir helt barnlösa.
Tre fjärdedelar av nedgången i nativiteten under 2010-talet bestod av förstföderskor. En stor orsak till att det har fötts färre barn är alltså att de som inte alls får barn har blivit fler.
Bland unga vuxna har andelen som tvekar eller inte vill bli förälder ökat. Slutligen är det givetvis de potentiella föräldrarna som bestämmer huruvida de alls vill ha barn och hur många. Ingen kan tvingas föda barn. Lika lite är det givet att man får just det antal barn man önskar.
I Finland får den som är fattig i genomsnitt färre barn eftersom det kan kännas ekonomiskt betungande att ha flera barn. Andelen barnlösa är större ju lägre ner man går i socioekonomisk ställning och utbildning. Skillnaden är tydligare bland män, men utvecklingen går åt samma håll också för kvinnor.
Mer utbildning och en tryggare ekonomisk bas för barnfamiljer kunde minska frivillig barnlöshet och öka antalet barn i de lägre socioekonomiska klasserna.
Den viktigaste övergripande orsaken till att finländarna skjuter upp eller helt avstår från att skaffa barn är en känsla av osäkerhet inför framtiden. Det kan gälla ovisshet om hur länge man får ha ett jobb, hur man ska få ekonomin att gå ihop och om parförhållandet ska hålla.
Det visar i och för sig ansvarskänsla att inte sätta barn till världen om man inte vet hur man ska klara av dem. Men samtidigt borde samhället kunna ge alla såväl en känsla av som en de facto trygghet som förälder.
Rotkirch konstaterar att lycka, socialt förtroende och hjälp vid vård av barn stöder en positiv fruktsamhetsutveckling. Hon säger att kampanjer, incitament och löften till familjer när det gäller barnafödande är på sin plats nu när födelsetalen kan vända efter en lång nedgång och till följd av pandemin.
Det finns alltså momentum just nu som vi borde ta vara på. Regeringen måste sätta till alla klutar för att skapa ett gynnsammare klimat för att skaffa barn. Det gäller att ge positiva signaler och driva en proaktiv familjepolitik. Direkta åtgärder som pensionskompensationer för småbarnsföräldrar och höjda barnbidrag bör granskas, men också en höjd utbildningsnivå och sysselsättningsgrad, åtgärder som återger unga vuxna tron på sin egen framtid är oerhört viktiga.
Det har sällan, om ens någonsin, funnits så många småbarn hemma hos landets ministrar som nu. En minister kom i höstas in i regeringen direkt från sin föräldraledighet medan en annan just nu är hemma med sitt nyfödda barn och i somras hade en tredje pappaledigt. Det är alltså i högsta grad fråga om beslutsfattare som är insatta i och har färsk erfarenhet av hur det är att få och ta hand om barn. Nu måste de med kloka politiska beslut jobba för och uppmuntra också andra att skaffa barn.
säga att HBL:s granskning har varit ytterst värdefull för styrelsen, säger Vartiainen.
"Mest ångestfyllda ögonblicket"
Juhana Vartiainens förhoppning är att revisionen ska vara klar inom några veckor, men innan utredningen kan inledas ska styrelsen begära offerter av olika utomstående revisionsbolag.
Hur reagerade du då du fick veta om misstankarna mot Oksanen? – Som sittande ordförande blev jag förstås extremt oroad. Det var något av det mest ångestfulla ögonblick jag har upplevt som beslutsfattare och förtroendevald, eftersom jag vill sköta de organisationer jag ansvarar för så bra som möjligt. Men efter styrelsemötet känner jag mig betydligt säkrare i och med att vi har en tydlig handlingsplan. Processen kommer att leda till att Pohjola-Norden framöver står på säkrare grund, säger Vartiainen.
Frågan om styrelsens ansvar är central. Då HBL frågar Vartiainen hur det var möjligt att detta kunnat ske säger han:
– Det är en sak som kommer att belysas i utredningen. Det mesta har skett innan jag tog plats i styrelsen. På ett allmänt plan handlar det om att verksamheten i en förening som Pohjola-Norden, där ordförandena har bytts ut rätt ofta, baserar sig på förtroende. Då kan sådant här inträffa. Men som sagt: Än så länge har styrelsen en neutral hållning. Men det finns välgrundade misstankar som gör att vi måste låta göra en specialrevision.
Vartiainen säger att styrelsen kommer att jobba hårt för att återställa föreningens rykte. Han framhåller att Pohjola-Norden är en viktig
Vi tar de påstådda oegentligheterna som har framkommit av HBL:s granskning på mycket stort allvar. Därför har styrelsen beslutat låta göra en specialrevision. Juhana Vartiainen Pohjola-Nordens styrelseordförande
rörelse där medlemmarna måste kunna lita på ledningen.
Hur är det att mitt under pågående valrörelse som borgmästarkandidat i Helsingfors få härvan kring Pohjola-Norden i famnen? – Det var inte precis det jag hade önskat. Men det är bara att konstatera att saker och ting händer och att man måste bära ansvar för det man har lovat ta ansvar för.
Juhana Vartiainen säger till HBL att han tänker ställa upp för omval som ordförande för föreningen i vår.
– Nordens sak är mig väldigt kär. Får jag förtroende vill jag gärna fortsätta som ordförande, säger Vartiainen.
Liljeström: Bra med specialrevision
SFP:aren Christel Liljeström, som trädde in som vice ordförande i Pohjola-Nordens styrelse i höstas, beskriver söndagens styrelsemöte som sakligt och konstruktivt.
– Det är bra att vi låter göra en specialrevision som inte bara synar euro och rätt och fel, utan som också tar fasta på helhetsbilden: Vad som har gjorts fel, vilka graverande omständigheter som finns och vad som måste göras annorlunda framöver, säger Liljeström.
Hon säger att beslutet att suspendera Oksanen var känsligt för henne.
– Men i och med att generalsekreteraren tvingas ta tjänstledigt utan lön så länge granskningen pågår, har vi möjlighet att åstadkomma en neutral och objektiv revision, säger Liljeström.