Att inkludera fler kan höja sysselsättningen
Samtidigt som den nya diskrimineringsombudsmannen inledde sitt arbete gick Finland in i en väldigt speciell situation. Det fanns plötsligt helt nya områden att ta ställning till.
Det har varit en exceptionell tid för Kristina Stenman att axla mandatet som diskrimineringsombud. När hon steg in på byrån i Böle i Helsingfors för att börja jobba var det augusti och läget såg hoppfullt ut. Strax därpå visade coronaviruset sin styrka och den andra vågen tog fart.
– Nu jobbar jag i huvudsak på distans, men jag hann träffa kollegorna helt kort i slutet av sommaren. Men visst har vardagen haft ovanliga inslag för oss alla, säger Kristina Stenman när vi träffas virtuellt för en intervju.
Coronapandemin syns inte bara i hur det nya jobbet praktiskt utförs utan även i jobbets innehåll. Som diskrimineringsombud har Stenman blivit kontaktad av många personer kring besök i serviceboendet för äldre.
– I våras var det ganska schablonmässigt så att personer över 70 inte fick ta emot besök. Vi har också blivit kontaktade i frågor som gäller distansundervisning för barn som har en anhörig som hör till en riskgrupp.
Diskrimineringsombudet tog även i våras ställning till att vissa grupper av personer med funktionsnedsättning inte ska tvingas bära munskydd.
– Det blir också aktuellt nu om det nya munskyddstvången träder i kraft. Hur ska man då bevisa att man inte kan använda munskydd?
Bekanta områden
Stenman tog över jobbet som diskrimineringsombud efter sin post som stadsdirektör i Jakobstad. Tidigare har hon jobbat med flyktingfrågor och integration av invandrare.
– På så sätt är det lite som att återgå till sådant jag jobbat med tidigare.
Stenman anser att hennes viktigaste uppgift som diskrimineringsombud är att granska hur de mänskliga rättigheterna och grundrättigheterna faller ut för grupper som ofta inte syns i allmänheten. Men hon vill inte lyfta upp en fråga som viktigare än en annan.
– Vårt samhälle har fina universella tjänster som rådgivning för barn och familjer, grundläggande undervisning och ett barnskydd. Men hur ser dessa ut för minoriteter och vilka diskriminerande strukturer finns där? Det är dimensioner som nu blivit tydligare för mig.
Hon säger att likabehandlingsfrågorna också synats i hennes jobb inom den kommunala sektorn. Stenman betonar ansvaret som människohandelsrapportör som också hör till diskrimineringsombudets byrå.
– Det finns inskrivet i regeringsprogrammet att ärenden som gäller hjälp till människohandelsoffer ska flyttas från Inrikesministeriets förvaltningsområde till Social- och hälsoministeriet. Det är viktigt för att stärka kunskapen och förbättra tjänsterna i kommunerna, det finns ju även människor där som är finländare och utsatta för människohandel.
Service efter pandemin
I veckan diskuterades huruvida turordningen i vaccineringen mot coronaviruset ska ändras och diskrimineringsombudet tog också ställning till saken ur sin synvinkel. Om en prioritering av vissa regioner i vaccineringen gör att man bättre kan skydda befolkningens liv och hälsa är åtgärden enligt byrån motiverad och jämlik.
Personer med olika slags funktionsnedsättningar är också en grupp människor som riskerar att bli förfördelade. Stenman påpekar att det inte bara är viktigt att se till att likabehandlingen fungerar under pandemin men att resurser och service också ska finnas efter pandemin.
– Det är viktigt att kommunerna och välfärdsområdena stöder olika minoriteter. Speciellt på funktionsvariationssidan är det tufft med nedskärningar, man ska inte behöva kriga sig till varje timme med assistent. Tyvärr finns den risken.
Utmaningar på arbetsmarknaden
Arbets- och näringsministeriet publicerade nyligen ett åtgärdsprogram för att öka mångfalden på arbetsmarknaden. En av strategierna för att uppnå målet är positiv särbehandling genom att minska på språkkraven. Det har vädrats en oro för att svenskan kan försvagas om språkkraven luckras upp. Stenman håller inte med om oron.
– Överlag är det viktigt att vi sänker trösklarna när det gäller språkkraven i Finland. Vi har väldigt höga krav för vilket som helst jobb i Finland.
Hon jämför med den engelskspråkiga världen där det finns en högre tolerans för olika accenter och man ändå förstår varandra bra.
– Många invandrare får undantag från det andra inhemska i grundskolan och i studierna och sedan när de stiger in i arbetslivet är kraven väldigt annorlunda.
Det finns redan försök till att anpassa språkkraven enligt arbetets natur inom till exempel den kommunala sektorn. Stenman påminner om att de statliga myndigheterna har en långtgående skyldighet att ge service på de båda inhemska språken.
– Men det betyder inte att varje individ behöver kunna båda språken utan man måste kunna bygga upp scheman så att språklagen uppfylls.
Hjälp till sysselsättningen
När det gäller arbetsmarknaden ser Stenman att det fortfarande finns mycket kvar att göra i Finland. Arbetsoch näringsministeriet har redan strategier för att röja undan hinder för att personer med funktionsnedsättning ska komma in på arbetsmarknaden. I Finland finns cirka 120 000 personer som klassas som sjukpensionärer, många på grund av en funktionsnedsättning.
– Om vi tänker på regeringens mål att höja sysselsättningen borde målsättningen vara den att man
ska komma ut på arbetsmarknaden trots att man använder rullstol.
Hon poängterar att vi också har många högutbildade personer som hör till en etnisk minoritet eller har en funktionsnedsättning och att trösklarna till arbetsmarknaden är väldigt höga för dessa personer.
– En viktig reform just nu är delreformen av diskrimineringslagen som är på gång.
Diskrimineringsombudsmannens byrå har inte mandat att påverka diskriminering inom arbetslivet, där är det arbetarskyddet som är ansvariga. Stenman hoppas ändå att det skulle ske en ändring så att ombudsmannens mandat skulle breddas till arbetslivet, och diskrimineringsnämnden kunde behandla diskrimineringsfall på arbetsmarknaden och bevilja gottgörelse för dem.
– Nu måste allt drivas i en skild process i tingsrätten. Dessutom är preskriberingstiderna korta och utredningstiderna långa. Det är en helhet i lagstiftningen som skulle vara viktig att få fram.
Finland är ett av två länder inom EU som där ett självständigt likabehandlingsorgan inte behandlar arbetsfrågor.
Rasism och kvinnohat hand i hand
Trots att det finns många saker som kräver förbättring i fråga om likabehandling och jämlikhet i Finland så lyfter Stenman fram att det också finns saker som vi är otroligt bra på.
– Vi har stora grundläggande strukturer som är väldigt heltäckande, som rådgivning, social- och hälsovård och en utbildning som i praktiken är gratis för alla. Vi har också en stark och progressiv grundlag, fast den lite setts som en fotboja nu när det krävts snabba beslut.
Hon säger också att de starka medborgarrörelser och folkrörelser för likabehandling som finns ger en väldigt bra grund att stå på.
– Men det är klart att det finns fenomen som är bekymmersamma, bland annat rasismen. I en studie som kom ut i somras kom det fram att rasismen präglar många svarta och bruna personers liv ganska totalt, genom hela livet. Där har vi vuxna ett stort ansvar, för det är ju nog så att på dagis och i skolor pratar man så som man lär sig prata hemma.
Med det menar Stenman att det är alla vuxna som finns runt barnet, föräldrar och pedagoger, handledare och andra, som bär ett ansvar för att ta tag i både rasism och mobbning. Det leder till en miljö som blir diskriminerande och det är de vuxna som bär ansvaret.
Stenman drar också paralleller mellan rasismen och ett kvinnohat.
– Dessa problem går tyvärr ofta hand i hand.
Det är viktigt att vi sänker trösklarna när det gäller språkkraven i Finland. Vi har väldigt höga krav för vilket som helst jobb i Finland.
Kristina Stenman
diskrimineringsombudsman