Föräldrarnas ork på bristningsgränsen när ungdomarnas illamående ökar
Hur dåligt ska unga tvingas må innan staden förklarar nödtillstånd?
SAMHÄLLE Coronatiden har avsevärt ökat ungas illamående, men det finns inte tillräckligt med psykvårdstjänster att erbjuda. Detta speglar sig kraftigt även på ungdomarnas närmaste krets. Nöden är stor och många föräldrars ork är på bristningsgränsen.
Coronapandemin har skakat om och skadat samhället på många olika nivåer. Förändringar i den vanliga vardagen har speciellt mycket påverkat unga och de som redan har varit i en utsatt situation. Enligt den nya Socialbarometern 2020 har servicen misslyckats med att stöda de mest utsatta, till exempel de som insjuknat i psykisk ohälsa. De som insjuknat mår ännu sämre då de inte får lämplig hjälp i tid och vårdkontakterna har minskat, ändrats till distanstjänster eller till och med avbrutits helt och hållet.
Under det gångna året har situationen inom ungdomspsykiatrin ställvis till och med varit i kris. Många föräldrar runtom i Finland måste kämpa desperat för att få den psykiatriska vård som deras barn behöver. Det långa undantagsåret har varit slitsamt och tungt, då den insjuknade ungas mående, tillgång till vård och föräldrarnas eget mående har försämrats samtidigt.
Enligt ungdomsbarometern 2020 upplevde var fjärde ungdom att han eller hon inte fick psykvårdstjänster tillräckligt snabbt. Både för den som insjuknat, men också för de anhöriga, är det en orimligt lång tid att behöva vänta många månader innan den unga får hjälp för sitt illamående. I väntan på stöd förvärras och ökar problemen mycket, även med ödesdigra konsekvenser. Det är ofattbart att vi direkt får vård för ett brutet ben, men inte för ett brustet sinne.
Ungas psykvårdstjänster har på ett oroande sätt belastats och på många ställen är läget till och med alarmerande, då minderårigas psykvårdstjänster inom specialistvården inte motsvarar behovet. I dessa fall måste föräldrarna bära ett tungt och orimligt ansvar, för att inte tala om det mänskliga lidandet. När en förälder söker hjälp för sitt barn är det väldigt tungt och belastande att stöd inte finns att få.
Föräldrarna tvingas många gånger hjälpa och fungera som stöd för sitt barn utan tillräckligt med stödformer. En förälder som ständigt är i beredskap bär ett stort ansvar, men har ofta bara lite kunskap och stöd som grund för sitt handlande.
Då föräldrarna dygnet runt bär på ansvaret att vårda och hålla uppsyn över den insjuknade unga påverkar det även förälderns välmående. Enligt undersökningar har anhöriga en stor risk att själva insjukna i psykisk ohälsa. Anhöriga är på bristningsgränsen med sin egen ork då deras oro och ansvar har ökat ännu mera under coronatiden. Många beskriver sig vara "extremt trötta” och att deras ork är "helt på bristningsgränsen”.
Vi behöver få tillgång till mera resurser till psykvårdstjänsterna och korrigera den explosionsartade mentalhälsokrisen. Psykvårdstjänsterna och tillgången till dem måste anpassas enligt vad som krävs för att vårda den som insjuknat och ansvaret för vården får inte läggas på de anhörigas axlar. Målsättningen med medborgarinitiativet för terapigarantin, som föreningarna för psykisk hälsa satte i gång, är att snabbare och lättare få vård inom psykvården. Terapigarantin måste förverkligas så snabbt som möjligt.
Ett fungerande samhälle mäts enligt dess förmåga att ta hand om de svagaste. Ingen ung person som insjuknat ska behöva vänta på att få vård, utan alla borde få rätt stöd i rätt tid. Detta är nödvändigt för både den unga och hens familj.
Att barn och unga är de som lider mest av pandemin är ett påstående som tycks provocera. Det är naturligtvis vanskligt att jämföra lidande, och statistiken över vilka som avlidit och vårdats på sjukhus till följd av covid-19 är ett vanligt motargument. Men hur märks och mäts skadorna av distansundervisning, förlorade vuxenkontakter och vardagsrutiner? Och hur dåligt ska unga tvingas må innan staden förklarar nödtillstånd?
En tid dokumenterade jag alla uppgrävda gatuavsnitt, avspärrningar och blockerade trottoarer som jag tvingades navigera under min dagliga promenad mellan hem och arbetsrum. ”Här byggs världens bäst fungerande stad”, står det ofta på skyltar vid de allra värsta och bullrigaste hindren. Min tanke med fotograferandet var väl att ironisera över sloganen på sociala medier, men sen kändes det ändå småaktigt och kortsiktigt och jag publicerade aldrig.
Men byggandet fortsätter. Just nu får stadens invånare säga sitt om förslag till förvandlingar av bland annat Elielplatsen, Sandviken, Kaserntorget och Södra kajen. Staden växer och har pengar, överskottet för coronaåret 2020 ligger på femhundra miljoner euro. Det är så hisnande att jag faktakollar flera gånger, men faktiskt: en halv miljard. På plus. Nånstans här börjar alla arkitekttävlingar, simulerade gatuvyer och slagord kännas som rökridåer, kanske för att leda bort folks tankar från pandemin, eller för att skydda invånarna i världens bäst fungerande stad mot fasan som morden i Forsby och Vallgård har lämnat i luften. Barnombudsmannen publicerade 31.3 sin rapport över barnens mående under pandemin och det är mörk läsning inte minst vad gäller våldsstatistiken: det handlar inte bara om hur det känns i maggropen, det är verkligen oroligare i skolorna och på gatorna och på barnskyddets enheter än det varit på mycket länge.
I Helsingin Sanomat (31.3) ges en dyster rapport från vardagen vid barnskyddet. De anställdas berättelser kännetecknas av utmattning, rädsla och desperation till följd av brist på både personal och sakkunskap, då de omhändertagna barnens antal ökar och allt fler är våldsamma och har psykiatriska störningar.
Min man är bildkonstlärare och undervisar 28 veckotimmar i en av stadens lågstadieskolor. Hälften av hans elever har specialbehov, vardagen är hektisk, glädjefylld men kännetecknas också av oroligheter och ett ständigt avkall på enskilda elevers behov. I skolan, med omkring 250 elever, arbetar en och en halv speciallärare. Hjälpen från resurslärare uppgår till en handfull timmar i veckan. I mars nådde oroligheterna i skolan en dyster punkt då en elev som redan är klient hos barnskyddet hotade min man till livet. Alldeles sakligt hade eleven berättat för en annan lärare att hen skulle vilja döda bildkonstläraren.
Den kollegiala reaktionen var stödjande men också lakonisk: ”Det känns värst första gången.”
Insynen jag via min man får i skolvardagen i världens bäst fungerande stad är inte sällan chockerande för mig som gick i skola på landsbygden där skolgården visserligen var en gyttjepöl, vattnet smakade rost och värmen sällan fungerade, men där vi var helt besparade från oroligheter av det slag som händer i Helsingfors grundskolor på veckobasis.
Den viktigaste arkitekturen i en stad består av trygga och välmående invånare i alla åldrar. Det är svårt att jämföra budgetposter och ställa en stads mångskiftande behov mot varandra. Men då stadens bokslut år efter år visar överskott i klassen flera hundra miljoner euro är det hårresande att försöka förstå hur staden kan skära i budgetmedlen för grundskolorna med ytterligare flera miljoner euro under 2021. Specialpedagogerna och resurslärarna ryker först när svångremmen dras åt, och de som lider i första taget är de barn som redan är mest utsatta, sedan också deras skolkamrater och lärare. Vi andra får hålla andan och förfasa oss över Forsbymordets detaljer och hoppas att hotbilderna vi ser nu inte realiseras och att det nuvarande läget inte är den nya normala vardag staden aktivt hyvlar åt sig själv alldeles i onödan.
Nånstans här börjar alla arkitekttävlingar, simulerade gatuvyer och slagord kännas som rökridåer, kanske för att leda bort folks tankar från pandemin, eller för att skydda invånarna i världens bäst fungerande stad mot fasan som morden i Forsby och Vallgård har lämnat i luften.