Ensamhet inte åldersrelaterat problem
Äldre känner sig oftare ensamma än vad andra åldersgrupper gör. Såväl i medier som i finländska forskningsrapporter lyfts den här bilden av äldre personer fram och man talar generaliserande om "de ensamma äldre" och gör därmed ensamhet till ett åldersrelaterat problem. Man funderar kring hur ensamhet kunde motverkas "bland de äldre" – och inte sällan innefattar åtgärdsförslagen någon form av samlande gruppaktivitet för en grupp med förmodade likartade behov och intressen. Vi ska akta oss för att låta stereotypa bilder styra in oss på felsatsningar i hälsoarbetet.
Ofrivillig ensamhet och utanförskap är ett angeläget ämne som bör prioriteras på alla nivåer och inom olika grupper och verksamheter i vårt samhälle. Och ser man till ämnesområdet åldrande och sociala omständigheter har just ensamhet fått mycket fokus och resurser inom både forskning och utvecklingsarbetet. På samma sätt som det investeras mest resurser i forskning och utveckling kopplade till ohälsa och sjukdom inom det breda arbetsfältet åldrande och hälsa. Också i medierna ges mer utrymme åt de negativa hälsoaspekterna av åldrande, medan narrativ berättade av pensionärer som upplever god hälsa, hög livskvalitet eller social gemenskap med andra är få i nyhetsflödet.
Men enligt nationell statistik från Institutet för hälsa och välfärd (THL) upplever färre än 10 procent (7 procent av personer över 65 år, 9 procent av personer över 75 år) av de som hör till det äldre befolkningssegmentet sig som ensamma. Bland pensionärer över 80 år ser vi en ökning av upplevd ensamhet, särskilt bland serviceboende personer. Men, ser man till den stora bilden är det ungefär var tionde pensionär i åldern 65 till 85 år som kontinuerligt upplever ofrivillig ensamhet i sin vardag. Däremot upplever majoriteten av personer över 65 år att de har en hög livskvalitet och en god allmän hälsostatus. Om vi för att jämföra ser till ungdomar i grundutbildningen (THL:s data från 2019) är det också i dessa grupper ungefär 10 procent som upplever kontinuerlig ensamhet, samtidigt som majoriteten uppger att de är nöjda med livet för närvarande.
Det är alltså felaktigt att se ensamhet eller sviktande livskvalitet som åldersrelaterade problem.
Nu i rådande pandemi väntar vi på befolkningsbaserade data för att se pandemins sociala effekter i olika grupper. Också här är det viktigt att föra nyanserade diskussioner kring vilka grupper som drabbats hårt och som därmed behöver riktade stödåtgärder. Otvivelaktigt är vissa äldre grupper hårt drabbade av såväl de direkta som de indirekta effekterna av pandemin och relaterade restriktioner.
Det är viktigt att personer med varierande bakgrund, livssituation, sociala omständigheter och hälsostatus inom den breda gruppen pensionärer kommer till tals i både medier, forskning och olika verksamheter. Att vi inte ser på pensionärer som en likformad grupp med likartade behov och intressen, lika lite som vi ser på ungdomar eller unga vuxna som homogena grupper. Att vi ser till varierande behov inom den breda gruppen.