Ormhusprojektet i Grankulla måste begravas
GRANKULLA I sitt reportage ”Fortfarande oklart öde för stadshustomten i Grankulla” (HBL 30.3), har Petra Miettinen intervjuat stadsdirektör Christoffer Masar. Någon talesperson för de tusentals Grankullabor, som vid det här laget i fem års tid motsatt sig projektet, har inte fått komma till tals. Föregående gång HBL tog upp frågan stod också Masar i ensamt fokus.
Allting tyder på att stadsdirektören och övriga berörda tjänstemän är för en fortsatt enprocentig årlig ökning av stadens befolkning. Trångt är det redan nu i landets efter Helsingfors tätast bebodda kommun, men ännu tätare vill man bygga. Svårt att finna så mycket mark? Här kommer stadshustomten i centrum som en räddning. Riv stadshuset och ersätt det med ett monstruöst ormhus i fem eller sex våningar. Priset är stadens öppna, luftiga centrum, möjligen också ett stort stycke av den närbelägna Junghansparken.
Junghansparken? Som Masar påpekar är detta grönområde de facto klassat som kvarter för höghus. Klassificeringen hör hemma i en förgången tid, uppenbarligen till tröst för de slagna makthavande som inte lyckades med sitt onda uppsåt att riva Villa Junghans. Rivningen stoppades av en veritabel folkresning 1979.
För några veckor sedan skövlades parken av motorsågar. De flesta större träd fälldes, bland dem ett hundraårigt lärkträd, i ett överdrivet säkerhetstänk, med goda argument ifrågasatt av Grankulla miljöförening i en skrivelse. Upprörda Grankullabor har undrat om det rör sig om en kommunal hämnd, en ren maktdemonstration. Jag hoppas så inte är fallet, men incidenten bekräftar min uppfattning att den stad jag lever i lider av ett allvarligt självskadebeteende, som för all del är en spegel av världen utanför. Ett färskt exempel är Fortums massiva datacentralprojekt i den vackra naturen i Oitans, med grönt ljus i första instans.
I intervjun betonar Masar att stadens tjänstemän endast verkställer beslut fattade av politiker, som befolkningen valt. Formellt är detta korrekt, men i praktiken avgörs många frågor av tjänstemän snarare än av politiker. Därmed befrias inte de politiker från skuld som mot sina väljares vilja försöker trumfa igenom ett projekt, vilket skulle tillfoga stadens centrum obotlig skada – med den krassa motiveringen att projektet för med sig nya skattebetalare.
Masar citerar sin kollega Jan Vapaavuoris älskvärdhet om att staden inte kan vara ett friluftsmuseum. Men Bullerby-atmosfären är i Grankulla borta sedan länge, därom vittnar allt fler mer eller mindre överdimensionerade betonglådor som ersatt gamla fina trävillor. Någonstans bör dock gränsen dras.
I sin insändare (HBL Debatt 19.3) kräver Patrick Nystén och Fredrik Waselius att stadshuskvarteret läggs på is. Men vi bör inte nöja oss med detta. Ormhusprojektet måste begravas, en gång för alla. Grankullabor: Ställ inför kommunalvalet varenda kandidat mot väggen! Släpp ingen djävul över bron!
I praktiken avgörs många frågor av tjänstemän snarare än av politiker. Därmed befrias inte de politiker från skuld som mot sina väljares vilja försöker trumfa igenom ett projekt, vilket skulle tillfoga stadens centrum obotlig skada