Den sanna godheten – kärna eller fernissa?
Boken är ingen godtrogen hyllning till människans obegränsade godhet. Bregman vill helt enkelt att vi blir medvetna om och tränar våra goda sidor.
FACKLITTERATUR
Bregman, Rutger: I grunden god – En optimistisk historia om människans natur Natur & Kultur, 2020
Historikern Rutger Bregmans nya bok har vissa likheter med Hans Roslings Factfulness (Natur & Kultur, 2018): Båda vill skaka om våra ingrodda föreställningar om världen och människorna i syfte att frigöra energi för förändring. För Rosling gällde det världen som helhet, för Bregman synen på godheten som en viktig del av människans grundkaraktär.
Bokens titel är I grunden god, men i början av den meddelar han lite förvånande: ”I den här boken kommer jag inte att hävda att vi är goda av naturen. Människor är inga änglar. Vi har ett gott och ett dåligt ben att stå på, frågan är bara vilket vi tränar.” Boken är alltså ingen godtrogen hyllning till människans obegränsade godhet. Han vill helt enkelt att vi blir medvetna om och tränar det goda benet.
Han vill förändra synen att människan drivs av en självisk gen, något som döljs under flagnande fernissa av civilisation. Han kritiserar tänkare som Augustinus, Machiavelli, Luther, Calvin, Nietzsche och Freud samt USA:s grundlagsfäder för att de har slutit sig till denna mörka syn.
Han ställer Thomas Hobbes (1588–1679) i ena ringhörnan och
Jacques Rousseau (1712–1778) i den andra. Hobbes utgick från att ”livet är ensamt, fattigt, smutsigt, hårt och kort” samt att människan manas fram av en omättlig makthunger. Rousseau betraktade människan som god av naturen och ansåg att allting gick snett när civilisationen uppstod och vi blev bofasta. ”Jag börjar sakteligen få det intrycket”, skriver Bregman.
Tvåvägstaktik
Han använder sig av en tvåvägstaktik för att få fram sitt budskap. Det ena sättet går ut på att påvisa hur mycket de konstruktiva krafterna ändå styr oss. Den andra handlar om att slå hål på historiska och psykologiska myter, som till synes bevisar människans mörka sidor.
I det första fallet uppmärksammar Bregman spädbarns altruism och jägar-samlargruppernas mångtusenåriga, fridfulla liv. Han berättar om hur stridande parter 1914 ställde sig upp på skyttegravarna och tillsammans sjöng julsånger. Han redogör för hur bra Londonborna klarade av Blitzen trots att det regnade 80 000 bomber och Dresdenborna bevarade sin mänsklighet under de stora bombningarna. Han noterar att danskarna med gemensamma krafter lyckades rädda 7 000 judar – nästan 99 procent av dem – undan tyskarna. På liknande sätt visade amerikanerna osjälviskhet i samband med 9.11.2001.
I det andra fallet krossas rätt många myter om människans inneboende destruktivitet. Glöm de visioner Williams Golding manar fram i boken Flugornas herre om hur vi är oförmögna att samarbeta på en öde ö. Bregman kan berätta om hur föredömligt samarbetet inom en grupp i en Robinsonmiljö också kan fungera.
Han riktar allvarliga anklagelser mot tre kända forskare i socialpsykologi och underbygger sin kritik på ett trovärdigt sätt. Han anklagar Philip Zimbardos (Stanford Prison-experimentet), Mustafa Sherif (Robbers Cave-experimentet) och Stanley Milgrams klassiska experiment (elstötar som gavs åt försökspersoner) för allvarliga metodfel och manipulation.
Alla dessa experiment har traditionellt tolkats som indikationer på den tunna fernissa som skiljer personerna från deras destruktiva sida.
Bred bok
Bregmans bok är både oerhört bred och stimulerande. I likhet med den förra boken fäster man sig speciellt vid hans förmåga att se nya, försummade dimensioner och dessutom kunna uttrycka dem på ett ledigt, nästan lite slängigt språk. Boken lämpar sig speciellt som inspirerande läsebok för grupper som vill diskutera moraliska, filosofiska, teologiska och psykologiska frågor.
Är det något som saknas i boken? En tanke kunde inte släppa mig: Kan man skriva om godheten utan att analysera ondskan? I Bregmans fall hade en analys varit på sin plats. Han nämner kort om Eichmann och Förintelsen, men svaren blir rätt tunna. En närmare genomgång av de som i psykologin kallas mörka triaden hade varit på sin plats. Det är ett samlingsnamn för machiavellism, narcissism och psykopati.
I boken diskuterar han Machiavellis bok Fursten, i vilken den unge fursten får råd för hur han ska handla med cynisk makt och manipulation. Bregman kunde ha byggt ut machiavellismen betydligt mer, särskilt som det finns utmärkta exempel på dess moderna bruk. En analys av narcissistens storslagna självbild och psykopatens emotionella kyla hade också varit på sin plats eftersom dessa så ofta punkterar godheten och skapar både social och samhällelig olycka.
Bregman förklarade i början av boken att det är viktigt att vi bildlikt talat använder oss av det goda benet för att mota det onda. Om människans skugga hade fått mera utrymme i hans bok hade det kanske lett till att hon går ännu stadigare på båda benen. Det är dessutom mera förenligt med principen att det inte är möjligt att utbreda ljuset om man inte belyser mörkret.
STURE ENBERG