Det mänskliga ögonblicket
”Avståndet har gjort det omöjligt för oss att ge och få genuin känslomässig och intellektuell kontakt.”
Helsingfors universitet hade 1 april en skämtnyhet om att de erbjuder en 25 studiepoängs kurs vid Öppna universitetet med titeln ”Till det nya normala”. Du kunde bland annat lära dig att möta och växelverka med människor i samma fysiska rum, att le och tolka tysta signaler hos andra människor, att tala med folk utan mötesagenda och att minnas att klä dig också från midjan nedåt. De sista fem studiepoängen kunde du få genom att öva upp färdigheter för att våga kasta dig ut i nattlivet – spontanitet och rytmsinne!
Det var roligt för att det är så nära sanningen. Många av oss har definitivt blivit latare, kanske också sämre, på att vara sociala – vi har bättre koll på känslolivet hos huvudkaraktärerna i vår senaste Netflix-serie än på våra vänners. När vi träffar bekanta på gatan vet vi inte hur vi ska hälsa, det blir en tafatt dans av hur nära jag kan vara, ska jag peka med min armbåge, buga?
Arbetet har också förändrats. För någon månad sedan svarade jag på en enkät om hur jag skulle vilja arbeta efter pandemin, om jag själv får besluta ifall jag jobbar på distans eller på kontoret. Jag svarade att jag vill jobba hemma 1–2 dagar i veckan. Jag är enligt studier mycket lika många andra i västvärlden. De flesta av dem som har jobb nu och jobbar på distans vill fortsätta med det några dagar i veckan. Det är en enorm förändring på bara ett år. Det finns nu en tillit till att man arbetar också när man gör det på distans och vi har till och med blivit lite effektivare.
Att det digitala distansarbetet skulle bli vardag har förutspåtts redan länge, men det blev verklighet fortare än vi anade. Vi har märkt att nästan alla resultat kan nås med distansjobb, men ändå vill de flesta börja komma tillbaka till kontoret. Varför? Åtminstone jag vill uppleva spontana möten, jag vill se och tolka tysta signaler hos andra, och jag vill tala med folk utan agenda. Jag vill komma till kontoret för att känna samhörighet, få inspiration och bygga tillit tillsammans med mina kolleger.
Mina känslor får stöd bland annat i en artikel i Harvards Business Review av Anne-Laure Fayard et al som skriver om kontoret som ett socialt ankare, en källa för inlärning och ostrukturerat samarbete. De tar avstamp i psykiatern Edward Hallowells idé om det mänskliga ögonblicket som är det fysiska mötet som möjliggör empati och känslomässig kontakt, ett möte som är omöjligt online. De flesta av oss har saknat mänskliga ögonblick i vårt professionella liv i nästan ett år och utan dem kommer också resultaten att försämras på lång sikt.
Distansarbete är effektivt på många sätt, men utan dessa ögonblick blir vi småningom svagare och sämre på vårt arbete. Vi börjar missförstå varandra och avstånden växer ytterligare. Vi har koncentrerat oss på fakta, resultat och agendor, men avståndet har gjort det omöjligt för oss att ge och få genuin känslomässig och intellektuell kontakt. Vi behöver det mänskliga ögonblicket, inte bara för att få genklang på våra känslor och känna samhörighet, utan också för att framgångsrikt kunna arbeta tillsammans.