Är glidningar i demokratin lösningen på coronakrisen?
CORONAPANDEMIN Har den pågående pandemin orsakat farliga glidningar i demokratin och är det den bästa möjliga lösningen? Det är en fråga jag som gymnasieelev och min närkrets funderat över om den nya lagen om begränsad rörelsefrihet träder i kraft.
I över ett år har vi sett hur flera olika stater har agerat och behandlat coronaviruset. Vissa har klarat sig bättre och andra mindre bra. Enligt de resultat vi kan söka upp på nätet, genom att enbart skriva in ett lands namn och ordet corona, ser vi hur många som insjuknar och hur situationen har förändrats.
Då har ändå regeringen tagit till åtgärder som varken stöder landets ekonomiska eller människorättsliga framtidsplan. Jag ser hur länder som Israel, som satsat på att vaccinera folk så effektivt som möjligt, fått bukt på läget. Ändå agerar Finland på ett sätt som liknar Italiens åtgärder. Italien har begränsat folks rörlighet, men det har ändå inte lyckats stoppa virusets spridning. Tanken som slog mig var att vad har vi egentligen hållit på med?
Man stänger ner samhället och tvingas använda en massa resurser på personer som drabbas av dessa restriktioner. Vi har ändå valt att hålla våra gränser öppna för resande. Vi sätter alltså restriktioner på ett sätt som får mig att bli rädd för framtiden. Då jag som alla andra medborgare inte har en möjlighet att påverka de restriktioner som ändras vecka in vecka ut känns det som om allt glider ur händerna.
Den osäkra situationen får mig att tappa förtroendet för regeringen. Vi har möjlighet att ingå egna handelsavtal med länder utanför EU om vaccin. Detta har det inte gjorts någon vidare insats för. Vi väljer alltså i stället att begränsa delar av våra mänskliga rättigheter. Länder som Österrike och Danmark som ingått förhandlingar med Israel agerar på ett sätt som kan leda till att man effektivt och på lång sikt får bukt med viruset. Något liknande försöks inte ens i mindre skala. Vi väljer att skapa större statsskuld genom att dela ut en massa stöd, i stället för att agera och spendera pengarna på en långvarig lösning.
Eftersom viruset inte kommer försvinna från planeten och nya sjukdomar kommer i framtiden undrar jag också hur vi ska ta itu med en möjligen ännu dödligare pandemi. Jag kan se hur alla vi som drabbats av att sitta inne mår sämre hela tiden. Den framtida ekonomiska återhämtningen kommer falla på de yngre generationernas axlar.
Om vaccinet slutligen är vårt enda sätt att stoppa pandemin undrar jag varför vi väljer en metod vi redan vet att inte fungerar i långa loppet. Kortsiktigt får vi bukt med bågen och försöker satsa på att inte överbelasta sjukvården, men med det ser jag ingen effektiv långvarig lösning. Hoppet om att vår regering kommer med en bra lösning som inte kraftigt skadar samhället verkar mer och mer som en dröm.