Älskvärt trams för åttiotalister
Thunder force är ingen renodlad superhjältefilm utan positionerar sig någonstans mellan satir, komedi och action, men utan att göra desto mera narr av genren. Som bäst är filmen när den är som mest komedi och då full av små egenheter. KOMEDI
Thunder force
Netflix, 105 min, F13 Regi: Ben Falcone. Manus: Ben Falcone. Foto: Barry Peterson. I rollerna: Melissa McCarthy, Octavia Spencer, Jason Bateman, Bobby Cannavale, Pom Klementieff, Taylor Mosby.
Premissen för Thunder force är som tagen ur vilken superhjältefilm som helst; 1983 träffades jorden av kosmisk strålning som utlöste en genetisk mutation hos vissa människor och gav dem superkrafter. Tyvärr endast människor som var genetiskt benägna att bli sociopater. I stället för superhjältar skapades superskurkar, så kallade missdådare. Sedan dess har de härjat fritt utan någon naturlig fiende.
Men Thunder force är ingen renodlad superhjältefilm, den positionerar sig någonstans mellan satir, komedi och action, men utan att försöka göra desto mera narr av genren. Mer Zombieland än Spaceballs, så att säga.
Emily (Octavia Spencer) har i ung ålder förlorat sina föräldrar i en missdådsattack och bestämmer sig för att en dag hitta ett sätt att ge vanliga människor superkrafter för att kunna slåss för det goda. Hon ägnar all vaken tid åt studier, medan bästa vännen Lydia (Melissa McCarthy) satsar på att ha roligt. Det skapar friktion i vänskapen och de går skilda vägar redan i tonåren.
Nu är de vuxna och Lydia bor kvar i Chicago och jobbar som truckchaufför medan Emily har blivit en framgångsrik forskare, redo att använda sig själv som försökskanin för att få superkrafterna styrka och osynlighet. Under ett besök på Emilys nya forskningshögkvarter lyckas dock Lydia av misstag initiera ett av experimenten, och den tilltänkta superhjälten blir i stället en duo.
Regissören och manusförfattaren Ben Falcone (tillika Mr. McCarthy) ger oss ett obligatoriskt, mestadels underhållande, träningsmontage och sedan är det dags att ta sig an missdådarna Laser (Pom Klementieff) och The Crab (Jason Bateman med krabbklor till armar, filmens bästa stående skämt) samt den korrupta affärsmannen The King (Bobby Cannavale) som gör allt för att vinna det stundande borgmästarvalet.
Jodie Foster imiteras
Thunder force har, precis som sina huvudkaraktärer, två superkrafter. Den första är ensemblen. McCarthy och Spencer utgör en klassisk ”dynamisk duo”, Bateman gör sin roligaste roll sedan de inledande säsongerna av Arrested development, och även de mer perifera karaktärerna
lyfts av perfekt rollbesättning (särskilt Marcella Lowery som Emilys farmor och Sarah Baker som säkerhetsvakt). Den andra är filmens älskvärda tramsighet. Krabbklorna, Lydias Jodie Foster-imitationer, att hon ger Emily superhjältenamnet Bingo – filmen är fylld av små egenheter. För mig, född på åttiotalet och därför oproportionerligt svag för och nostalgiskt sinnad gentemot just det årtiondet, är det också en sann gåva att Falcone inte har klippt bort en mer än lovligt tramsig fantasisekvens ackompanjerad av Glenn Freys Miami Vice-drypande You belong to the city. Det är nästan så att den scenen i sig förtjänar en fjärde stjärna.
Thunder force är som bäst när den är som mest komedi. Kanske är det därför oundvikligt att den tappar något av sitt momentum när den når sin kulminerande slutstrid. I actionscenerna kommer den helt enkelt för nära de filmer den annars leker med, och om det är något vi redan har tillräckligt av så är det faktiskt superhjältefilmer.
Ett annat aber, som egentligen är mer av en tankelek: McCarthy är en formidabel komiker och hon kan leverera just en sådan här roll (den ruffiga, högljudda vännen) i sömnen, men skulle det inte precis därför ha varit intressant om rollerna varit ombytta? Om McCarthy fått spela framgångsrik och seriös forskare och Spencer den öldrickande truckchauffören?