Att förklara och försvara demokratin
Demokrati handlar inte om perfektion, utan om att folket har rätt att ändra sig, att väljarna får en chans till – och att ledarna kan bytas ut.
Kommer demokratin att överleva? Vilka är de bästa argumenten för fortsatt demokratiskt styre? De här och många andra frågor som berör vårt styrelseskick är ämnet för en strid ström av böcker och avhandlingar i alla västliga demokratier. En form av existentiell oro genomsyrar debattinläggen. De får ingen genklang i stora delar av världen där demokratin aldrig rotat sig eller där den ryckts upp med rötterna av autoritära rörelser och ledare.
När en professor vid Uppsala universitet med inriktning på politisk filosofi tar sig an uppgiften att besvara frågorna i populärvetenskaplig form förväntar man sig goda svar. Sofia Näsströms lilla bok i ämnet vill reda ut problemen med så lättfattliga svar som möjligt på komplicerade frågor. Jag vill kalla resultatet för svensk pedagogik: Ett mjukt anslag ska locka läsaren att ta till sig argumenten för demokratin, utan att för den skull glömma kritiken av densamma.
Mellanrubrikerna illustrerar metoden: Är demokrati bra? Vilka är folket? och Hur skall folket styra?
Helt lätt är det dock inte att popularisera alla begrepp och processer. Jag är tveksam när hon ser ovissheten om framtiden som en styrka när den fördelas jämnt mellan medborgarna i en demokrati. Kanske det, men viktigare är observationen att vi vant oss vid att demokratin är oss given för all framtid. Hon använder sig av parabeln om den tillitsfulla kalkonen som dagligen matas av sin vänliga uppfödare. Men på slaktdagen förändras kalkonens världsbild drastiskt ...
Tysk evighetsparagraf
På många punkter lyckas författaren formulera etablerade sanningar på ett sätt som kan bidra till folkets och väljarnas förståelse för demokratins väsende. ”I en demokrati ska alla medborgare som tvingas följa politiska beslut inkluderas” är en självklarhet, men påminnelsen är nyttig. Att suveräna nationer styr sig själva, men för länge sen har förlorat sin autonomi genom globaliseringen, är ett kärvt men realistiskt konstaterande. Demokrati handlar inte om perfektion, utan om att folket har rätt att ändra sig, att väljarna får en chans till – och att ledarna kan bytas ut.
Våra fri- och rättigheter har aktualiserats under pandemin. När folkmajoriteten är beredd att begränsa dem kan det vara skäl att påminna om den tyska ”evighetsparagrafen”. Den stadgar att det är förbjudet att ändra grundlagens rättsprinciper, även om en majoritet av folket kräver det. Tyskarna har färskare erfarenheter än de gamla grekerna som insåg att folket inte alltid har rätt: Det kan förledas av demagoger. Att binda folkstyret med hjälp av lagstyre är en av demokratins hörnstenar.
Populismen
Det är lätt att instämma i professor Näsströms resonemang om populismens onda och goda sidor. När den lyfter fram missförhållanden gör den demokratin en tjänst, när den utnyttjar sin makt för att förändra demokratin i autoritär riktning, bör den bekämpas. Men hur långt kan en demokratisk stat gå för att skydda sig? Författaren tvekar. Militant demokrati kan förgifta källan och leda till intolerans och åsiktsförtryck. Att inkludera populisterna är tveeggat. Problemet är inte att de får en gratis plattform, utan att publiken målmedvetet måste erbjudas goda motargument.
Slutsatsen ingår under mellanrubriken ”Lagom” och hennes konklusion blir en öppen fråga: ”Måste vi välja, eller går det att skydda demokratin med en blandning av legala, politiska och sociala angreppssätt?”
Svaret måste nog bli ja, på villkor att blandningen inte blir för urvattnad. När våra domstolar började förbjuda Nordiska motståndsrörelsens systerorganisation i Finland, väckte det både förundran och beundran i mellanmjölkens Sverige.
Målgrupp?
Det är svårt att veta vilken målgrupp professor Näsströms bok når. Kanske är det hennes studenter som behöver den demokratidusch som de eventuellt inte fått i gymnasiet.
Vad jag saknar i denna bok och ett tiotal andra i ämnet jag läst, är en enkel uppställning av argument kring demokratins nytta för ungdom och andra som känner dragning till starka ledare och odemokratiska rörelser. Det kunde genomföras i form av ett frågeschema: Vilka av dessa rättigheter är du beredd att avstå från vid en övergång till ett icke-demokratiskt samhällssystem? Det kunde öppna ögonen på tvivlarna när de märker hur många förmåner, valmöjligheter och friheter som är beroende av folkstyrets fortsatta existens.