■ Essä: Kulten kring Larry Silván

ESSÄ Det raka och ideologiskt emotionella tilltalet hos poeten Larry Silván ger utanförskapet en kollektiv röst. Trots att hans dikter behandlar svåra ämnen som fattigdom, utanförskap och vansinne inger de ändå stort hopp, skriver poeten Rosanna Fellman.

I LOVE LARRY SILVÁNS DIKTER skriver jag som bildtext på Instagram. På bilden syns hans dikt fosterland i ett idylliskt utomhuslandskap. Den grönbruna trädbakgrunden står i kontrast mot de hårda inledningsorden.

Jag är inte medborgare av Finland Jag är inte medlem i nåt jävla samhälle Finland och alla länder i världen kan dra åt helvete.

Larry Silván, född 1955 i Ekenäs, var poet och en känslig individ. Hans enda samling Dikter utkom postumt (1977 på Boklaget, i nytryck 1989 på förlaget Bro). Journalisten Gustaf Widén har beskrivit Silváns poesi på följande sätt: ”De mässande texterna var ett rop ur ensamheten och ett ursinnigt angrepp på ett samhälle som styrs av penningens makt.”

Dikterna innehåller ett tydligt ungdomligt raseri mot etablissemanget och kritik mot den småfascism som råder i småstäder. I bekant socialistisk 70-talsanda beskrivs den önskvärda revolutionen, samtidigt som de högre klasserna förlöjligas. Trots att dikterna är skrivna av en ung diktare som kritiserar samhället ur ett simplifierat perspektiv är deras simpelhet och rakhet perfekt för ideologiskt emotionella utsagor.

Kommunismen är i dikterna ett uttryck för frustration över ett utanförskap, snarare än en egentlig ideologisk övertygelse. På samma sätt kallar tonåringar ännu i dag sin frustration för anarkism, kommunism och aktivism.

I dag är Larry Silván en bortglömd finlandssvensk poet. Belästa finlandssvenskar kommer förmodligen att protestera mot att jag stämplar honom som bortglömd. Speciellt de som kommer från Ekenäs.

Silván var Ekenäsbo, vilket han inte uppskattade speciellt mycket. Han flyttade ut till en liten röd stuga nära avstjälpningsplatsen i utkanten av samhället:

Varje gata var fylld av människor som ville riva hjärtat ur mitt bröst […] Därför vände jag dem ryggen och gick ut i skogen.

Silván var kritisk till omänsklighet och överkonsumtion. Vid avstjälpningsplatsen hittade han fungerande prylar från det framväxande konsumtionssamhället, samtidigt som han fick leva i fred från den samtid han inte passade in i.

På det sättet levde han ett anspråkslöst liv. Hans dikter inrymmer ett ekologiskt medvetande, en kritik av kapitalistisk ekonomi och en stor känslighet inför djuren och naturen som fullbordade hans känslor.

Det var en måndagsförmiddag jag första gången blev rekommenderad att läsa Larry Silván. En vän som är ett par generationer äldre än mig tyckte att min poesi påminde om hans enda samling Dikter.

Efter att ha läst samlingen sprang jag maniskt runt och pratade om dikterna med alla jag mötte. Dammsög nätet på allt jag kunde hitta, utan att se ett enda tydligt fotografi av honom. Beställde en tatueringstid för att tatuera in en av hans dikter på röven. Jag fegade såklart ur, som tur är. Jag ville ha mer av hans poesi än vad som fanns. Man kunde likna min Silvánska period vid 1990-talets ungas besatthet av Backstreet Boys.

Under min Silvánska period blev jag också inbjuden till Åbo stadsbibliotek för ett digitalt författarsamtal tillsammans med litteraturvetaren och författaren Pia Maria Ahlbäck, kulturarbetaren Gunnar Högnäs var moderator. Under samtalet pratade jag mest om Silváns poesi i stället för mitt eget författarskap och läste uppspelt upp en av hans dikter när jag lyckats lura mig in på ämnet.

Högnäs tycktes känna igen min reaktion, för på julafton 1977 hade han som tonåring fått Silváns Dikter i julklapp. Han berättade att han läste nästan hela boken i en sittning den julaftonsnatten. Läsningen gav sådant livshopp hos Högnäs att han blev tvungen att gå ut på gatorna i Ekenäs med snön singlande runt sina Silvánska tankar.

Under slutet av 1970-talet och början av 1980-talet blev Silváns samling välläst. I både folkmun och Uppslagsverket Finland har man kallat Dikter för en sorts poetisk kultbok. Vad är det som gör att jag gått med i den här ”kulten” mer än 40 år efter dess största popularitet?

Samlingen har inte gått i nytryck sedan 1989 och den nyaste inblicken i författarskapet kommer från 2008 då Svenska Yle gjorde en kortdokumentär om Silván. I ett försök att förstå mina reaktioner på dikterna kontaktar jag ungefär alla personer jag känner och inte känner som läst Larry Silván.

Jag känner inte litteraturvetaren Erik Jonsson, Jonsson känner inte mig. Men jag råkar ha sett på Facebook att han dragits till Silváns poesi och tar därför kontakt.

För Jonsson är Silván en röst som alienerar den småfascistoida normen, en röst som talar direkt till läsaren. Jonsson har arbetat med Silváns manussamling som finns bevarad vid Åbo Akademis arkiv. I samlingen finns även dikter som aldrig blivit publicerade. Jonsson har i flera års tid försökt få Silváns dikter återpublicerade och nu är en nyutgåva i full rullning hos Trombone förlag.

Sedan 1977 har också många andra kulturpersoner på olika sätt tangerat Silváns poesi. Andrew Eriksson lyfte den i FST:s tidigare kulturprogram Boktid, poeten och musikern Henrik Jansson har gjort visor av den och skådespelaren Tobias Zilliacus turnerade 1993 med en föreställning vid namn Dikt och förbannad sanning, baserad på Silváns dikter. Även riksdagsledamot Johan Kvarnström gjorde under sin tid som hiphopartist, med artistnamnet Qruu, referenser till Silván.

Dikter innehåller i sin tur musikreferenser till bland annat Syd Barrett, Bob Dylan, Vivaldi och Leonard Cohen. Dikterna är på fri vers och har simpel struktur, det talspråkliga och direkta påminner om rockmusik när man läser dem högt. Vilket kan förklara varför finlandssvenska musiker och skådespelare inspirerats av honom.

Beställde en tatueringstid för att tatuera in en av hans dikter på röven. Jag fegade såklart ur, som tur är. Jag ville ha mer av hans poesi än vad som fanns. Man kunde likna min Silvánska period vid 1990-talets ungas besatthet av Backstreet Boys.

Den rikssvenska tidskriften Café Existens gjorde en sammanställning av nordisk poesi i mitten av 1980-talet och tog där med Larry Silván på listan över finlandssvenska poeter, vilket öppnade dörren för rikssvenska läsare. Med tanke på att Dikter aldrig blev utgiven på något större förlag är dikternas spridning och långvariga livskraft imponerande. Dikternas rykte har sålt samlingen i över 40 år.

Silváns vänner beskriver honom som blyg och stämplad av samhället på grund av sitt ursprung. Han var lugn och inte alls så arg som man skulle tro utifrån dikterna. Det var i dikterna som han levde ut ett utåtagerande tonfall. Han kom från en tvåspråkig arbetarklass och kände inget behov av att leka påfågel inför andra. Skolan såg honom som en problemelev, trots att han var framgångsrik betygsmässigt. Han hoppade av samskolan och började dela ut Västra Nyland om småtimmarna som inkomstkälla. Dikterna, gemenskapen med likasinnade och naturen var hans fokus i livet.

Vad är det som fortfarande fascinerar med Larry Silváns dikter? Litteraturvetaren Anna Möller-Sibelius menar att poesin som skrevs under 1970-talet har börjat få ett uppsving under de senaste åren. Talspråklig poesi som använder sig av ideologisk retorik för att uttrycka samhälleliga problem har vuxit fram ur 1970-talet och nu kommer en andra våg av sådan poesi. Yahya Hassans böcker hör till den samtida nordiska direkta dikten. Även på finlandssvenskt håll har man sett detta i Adrian Pereras White Monkey (2017) och i min egen debut Strömsöborna (2019). Vilket också kan förklara varför jag gosat ner mig i soffan med andra Silvánska diktälskare.

I mitt maniska sökande efter vad som drar folk till Silván trots att hans poesi inte existerar i det breda formatet längre har jag inte ställt den mest obekväma frågan.

För fascinationen bottnar delvis i att jag söker efter någon att se upp till, en förebild jag ska kunna likna mitt kommande författarskap vid. I den här tanken har självmordet ingått tydligt, romantiseringen av självmord, något som ska sätta punkt för den sista dikten. I John Irvings roman Garp och hans värld fantiserar karaktären Garp om att han ska begå självmord för att kunna bli en etablerad författare. Garp kommer däremot snabbt fram till att han inte vill romantisera självmord och fullbordar därför inte sin dröm om att bli etablerad författare på ett sådant sätt.

Silván tog livet av sig som 21-åring. Hans sista dikt väntade i skrivmaskinen bredvid. Den sjukdom som Silván levde med innefattade en känslighet inför den destruktiva värld han inte ville vara en del av. För Silván var sjukdomen utanförskapet. Ett utanförskap som bottnade i andra människors rädsla för det annorlunda.

Efter Silváns död uppstod en sorts romantisering av honom som poet. En idealisering av vad som kunde ha varit och vem han egentligen var och vojvoj vad jag älskar Larry Silván, liksom.

Totalt överromantiserande har ”kulten” ändå inte varit. Med tanke på att dikterna, som först blev utgivna på ett litet finlandssvenskt förlag för 44 år sedan, fortfarande lever är nyfikenheten förståelig. När en talangfull ung människa tar sitt liv är det naturligt att vilja upphöja. Hans sista dikt beskriver känslorna inför självmordet och hur liv och död sammanfogades i en symbios av världsalltet.

jag har insett allting den största av sanningar att upphöra upphöra upphöra [...] känsla av glädje och en ljuvlig lycka i hela kroppen jag behöver ingenting

Att Silván till slut blev etablerad författare är något vi i ”kulten” efterhand har skapat. För en ung poet som också upplevt utanförskap och hat, har ett sådant alternativ lockat. Om jag inte kan bli förstådd nu kanske jag kan bli förstådd efteråt.

Men när jag läser andra kultmedlemmars stora kärlek för dessa dikter där fokuset ligger på det vackra i dem, de dikter som kritiserar det diskriminerande och lyfter upp de genuina känslorna, känner jag ändå inte att min väg kommer bli samma som Silváns. Dikterna föder således mer hopp än dödsinspiration. Dikterna poängterar det fula i vårt samhälle genom äkta känslor mer än vad de uppmanar en till något fatalt: ”och det slog mig hur ensam och rädd en / människa måste vara som inte vet nåt om sej / själv – endast är van att alltid följa med gruppen”.

Andra nordiska poeter som man kan tolka i samma kanon är danskarna Michael Strunge och Yahya Hassan. Strunge var en dansk kultpoet som skrev samhällskritiska dikter influerade av punken under 1980-talet. Han blev 28 år gammal och begick självmord 1986. Yahya Hassan hann bli en stor kultpoet och skrev kritiskt om sin omgivning på ett ärligt sätt i versaler. Hassan föddes samma år som jag och dog som 25-åring förra året. Silván, Strunge och Hassan har alla romantiserats på ett sätt som stundvis överskuggat själva poesin.

Trots att Silváns dikter behandlar svåra ämnen som fattigdom, utanförskap och vansinne inger de stort hopp. Silván älskade naturen. För honom var natur och djur en del av hans egen själ. Beskrivningarna av hur diktjaget stöter på djur är panteistiska, som om jaget var en del av det djur han möter. I diktsviten om katten Laulu får läsaren möta sällsynt jämlik kärlek mellan en människa och dess katt.

Även dikterna om diktjagets mor är sällsynta för en manlig poet. Diktjaget överlåter Laulu, sin mest älskade varelse, till sin mor för att låta henne ta hand om katten. Det är endast modern som kan älska katten bäst: ”Hon förstår dej/ utan att säja det.”

Omgivningen som diktjaget förhåller sig till består således inte bara av ”sålda kapitalister”. Kärleken finns också i potatislandet, hos mor, hos vännerna som förstår, i katten Laulus famn och den idealistiska värld som dröms fram.

Min Silvánska period har gett mig nya bekanta och jag har även övertalat gamla bekanta att läsa dikterna. Så när man granskar mitt påstående om att Silváns dikter skulle vara bortglömda är det inte helt sant. I så fall skulle jag inte skriva det här.

När jag sitter i arkivläsesalen där hans gulnade maskinskrivna dikter ligger framför mig känner jag mig inte lika ensam längre. Känslan av ensamhet, av ungdomlig melankoli rinner nerför axlarna när Larry Silváns ord mässar:

Jag plockar mycket blåbär och vägrar att arbeta för kapitalismen.

Vi vägrar att gå med på det vi inte mår bra av, i läsningen tillhör jag som läsare ett ”vi” med dessa dikter. Det är det som gör det här greppet skickligt: hur dikterna fångar en känsla av hopplöshet och ensamhet. Hur läsaren blir tilltalad som ett direkt ”du”, ett du som tillhör ett kollektiv av utanförskap.

Bara en genuin och rak poet som Larry kan fånga den delen av sig själv och låta den få uttryckas såsom man brukar uttrycka frustration privat. Silváns diktjag är en kollektiv röst som från sitt utanförskap säger:

Jag är inte medborgare av Finland Jag är inte medlem i nåt jävla samhälle.