Susanna Ginman i ledaren på sidan
Programformatet som kallas dokusåpor är inget nytt påfund. Nu ifrågasätts formatet i både Finland och Sverige, av olika orsaker, men med förnedring och tystnadskultur som gemensam nämnare.
Slavkontrakt som inte tål dagsljus och förnedrande behandling av deltagare och team – det är dokusåpor i kulisserna
Dokusåpor har långa anor och kan definieras på olika sätt. Till exempel kan olika versioner av dold kamera anses höra till programformatet, eller åtminstone vara en tidig förlaga.
Big Brother-konceptet innebar i alla fall något helt annat och styrde in dokusåporna på nya banor. Det skapades i Nederländerna 1999. Den finländska versionen introducerades 2005 av MTV.
Idén är att man väljer ut drygt tio deltagare som bor i samma, stängda hus i fjorton veckor. Det kan vara kändisar, men vanligtvis handlar det om vanliga människor. Varje vecka är någon deltagare tvungen att lämna huset. Den som är kvar sist får en penningsumma.
Efter Big Brother har olika format utvecklats. I Finland har vi till exempel en egen version av Temptation Island. Där deltar par och singlar, paren skiljs åt och utsätts för lockelser av singlarna. I Sverige finns en svensk version av Paradise Hotel, med singlar som ska försöka bilda stabila (!) par.
Att leva i en sluten värld – i ett hus, eller på en ort på andra sidan jorden – med okända människor, utanför sin egen miljö och familj, omgiven av tv-kameror under en lång tid skapar olika sorters förvecklingar.
Det kan ske spontant, men är ofta initierat av produktionen även om det inte framgår. Alkohol förekommer och används också för att minska hämningarna. Ju större blamager deltagarna gör, desto bättre är det. Allt dokumenteras, de bästa, det vill säga de mest förnedrande bitarna tas med i programmen.
I början av veckan sändes Yles undersökande program MOT som har granskat de avtal deltagarna i tre olika dokusåpor (Big Brother, Temptation Island och Au pairer) har förbundit sig vid och också utrett hur deltagarna har mått under och efter inspelningarna.
De jurister som har granskat avtalen utdömer till exempel Big Brothers avtal som slavkontrakt. Deltagarna får 155 euro för varje vecka de deltar, men binds av tystnadsplikt och förbud att lämna programmet med viten på 20 000 till 30 000 euro. Tystnadsplikten är oftast längre än inspelningstiden, det kan handla om år, eller om all evighet. Att begränsa deltagarnas rörelse- och yttrandefrihet så hårt strider enligt juristerna mot deras grundläggande rättigheter.
Enligt granskningen är det inte ovanligt att en del deltagare börjar må psykiskt dåligt under inspelningarna. Beredskapen att hjälpa dem är bristfällig eller obefintlig.
I fallet med Paradise Hotel i Sverige förgrep sig en deltagare två gånger under samma kväll på två olika kvinnor. Produktionsbolaget ingrep inte men efteråt har det ena fallet lett till en anmälan om våldtäkt. Nu har hela säsongen av programmet stoppats.
Dagens Nyheter (5.5) rapporterar att de som arbetar med produktioner av det här slaget är pressade. De anlitas på projektbas, det råder en tystnadskultur och en uppfattning att man inte får jobb i framtiden om man är "besvärlig". En intervjuad med erfarenhet av branschen säger till exempel att om någon hade ingripit mot övergreppen i Paradise Hotel hade det sannolikt lett till en utskällning, inte ett diplom för civilkurage.
Dokusåporna produceras av olika produktionsbolag, på beställning av olika tv-kanaler.
Slavkontrakten och övergreppen har inte varit offentligt kända tidigare, men att dokusåpor ofta går ut på att förnedra deltagarna kan inte vara en överraskning. Varför vill man då delta? De flesta deltagare är unga och oerfarna. Personer som nu har stigit fram berättar att de inte hade kunnat skapa sig en realistisk bild av vad som sker under inspelningarna. Det finns en lust att bli kändis och en tro på att det öppnar dörrarna till en bra framtid och goda inkomster.
Varför vill man titta på dokusåpor?
Det handlar om nyfikenhet och att gotta sig i dåligt beteende. Det är inte våra bästa egenskaper men på det här sättet normaliseras de.
De kanaler som beställer dokusåpor och de produktionsbolag som gör dem har ett ansvar, utöver sina vinster. Det minsta man kan kräva är att såporna slutar förnedra deltagarna och behandlar teamet med respekt.