Välbärgade fortfarande beroende av sitt tjänstefolk

Boendet placerar fortfarande stadsborna i radikalt olika liv, och det är kanske den viktigaste frågan i kommunalvalet.

Tjänarinna, kunnig i matlagning erhåller plats.

En ung driftig tjänarinna med mindre löneanspråk får plats på vilohem.

Tjänarinna kunnig i kokning och bakning erhåller plats.

Svensktalande tjänarinna, ärlig, ordentlig, snygg, i matlagning fullt inkommen, erhåller anställning.

Arbetsmarknaden som den såg ut i platsannonserna i Hufvudstadsbladet 1921 var också internationell:

Estländsk fröken, språkkunnig, arbetsam och sykunnig, önskar plats som hjälp i hemmet eller annan lämplig sysselsättning.

Bildad estländska talande estniska, tyska och ryska önskar plats som hemlärarinna i Finland.

Under 1920-talet växte Helsingfors befolkning med tiotusentals nya invånare. Den ökade från kring 150 000 i början av decenniet till cirka 200 000 tio år senare. Det såg man också i arbetsplatsannonserna.

På 2010-talet ökade Helsingfors befolkning med cirka 70 000 personer.

2010- och 2020-talets Helsingfors är lika beroende av inflyttare och av låglönejobb som 1910-talets Helsingfors.

Samhället är förstås samtidigt ett helt annat.

Tjänstepersonalen anställs sällan längre direkt av hemmet utan vi köper tjänsterna genom företag. Företag eller offentliga organisationer gör ofta likadant: I stället för att ha egna städare eller vaktmästare köps tjänsterna in av specialiserade företag.

Arbetsvillkoren, som arbetstiderna, har reglerats med åren, i en slags professionalisering av samhället.

Men vi har Woltbuden, städarna, busschaufförerna, hemvårdarna, kockarna och många yrkesgrupper som vi betalar för service i vår vardag. De som jobbar i de här branscherna har ofta löner som ligger långt under medianlönen.

Skillnaderna på arbetsmarknaden befästs på bostadsmarknaden. Alla ska bo någonstans.

Nu bor inte tjänarinnorna längre i ett pigrum hos arbetsgivaren. I stället jobbar man kanske i stadens rika kvarter, men bor långt därifrån.

Zacharias Topelius var en av de första som pekade på de stora skillnaderna i boendet bland stadens invånare. År 1859 skrev han i Helsingfors Tidningar:

Den lägre arbetande klassen i allmänhet betalar i proportion mycket mer för sina usla kojor än ståndspersonsklassen. Den senare betalar 30, 40, 50, 60 ända till 100 rubel per rum årligen och får för den summan åtminstone någorlunda höga, ljusa och varma, om också vanligen dragiga och obekvämt inredda boningar. Arbetsklassen betalar 20, 30, 40 ända till 70 rubel om året för eländiga, otrevliga, osunda och kalla rum, och betalar denna hyra månatligen och nästan alltid förskottsvis.

Över 160 år senare är Helsingfors en betydligt rikare stad där också de fattigaste har fått det betydligt bättre. Skillnaderna handlar inte längre lika mycket om liv och hälsa. De relativa skillnaderna har ändå inte försvunnit någonstans.

Samhällsklyftorna på 2020-talet uppstår genom gamla och nya mekanismer.

Dels slukar boendekostnaderna en större del av inkomsterna för dem som har låga inkomster. Det har följder för hur mycket man kan spara, om alls.

Dels pumpar själva bostadsmarknaden upp skillnader i förmögenhet.

Bostadspriserna i huvudstadsregionen anges ofta som ett medelpris för hela regionen.

Det är ett snittpris som gömmer en hel värld. Kvadratmeterpriset för regionens lägenheter varierar nämligen från drygt 2 000 euro kvadratmetern till nästan 9 000 euro kvadratmetern.

Den historiska utvecklingen har varit att de dyraste bostäderna ökat mer i värde än de förmånligaste. Snittpriset per kvadratmeter i Håkansböle i Vanda har till exempel dalat från 2 200 euro till 2 120 euro på tio år, och då är inflationen inte ens beaktad. Det kan jämföras med en ökning från 5 800 till 8 700 euro i Ulrikasborg i södra Helsingfors.

Det betyder att förändringarna i bostadsförmögenheterna har spätt på skillnader i förmögenheter.

För den som tror på marknadsmekanismer visar skillnaden i snittpris direkt på samhällsklyftorna. Kvadratmeterpriset är en indikator på skillnader i köpkraft.

Politiskt kan man förhålla sig på olika sätt till klasskillnaderna som boendet och arbetsmarknaden visar på. Men verklighetsbeskrivningen är svår att blunda för: att utgångspunkterna är radikalt annorlunda för invånarna i huvudstadsregionen.

Just bostadspolitiken kommer att få en större roll när vården kanske försvinner ur kommunpolitiken med vårdreformen. Och då får man hoppas att till exempel Helsingfors nyvalda fullmäktigeledamöter efter valet i juni likt Zacharias Topelius lyckas ställa sig utanför sitt eget klassperspektiv i bostadsfrågan.

”Nu bor inte tjänarinnorna längre i ett pigrum hos arbetsgivaren. I stället jobbar man kanske i stadens rika kvarter, men bor långt därifrån.”

TIM JOHANSSON

är producent.