City glänser medan Roma valde vägen ner i rännstenen
Vädret var nyckfullt som det ofta kan vara i nordvästra England. Snön föll före match och fick den i normala fall så vackra gräsmattan på Etihad att se ut som ett lapptäcke någon med aningen för många glas under bältet sytt ihop under de mörkaste timmarna av dygnet. Något som inte bekom City det minsta då laget säkrade klubbens första biljett till en Champions League-final någonsin.
Uppförsbacken för PSG var lång, brant och ojämn med 1–2 i baken inför returen i Manchester. PSG gav bort initiativet i andra halvlek på Parc des Princes förra veckan och från den psykologiska härdsmältan återhämtade sig inte Parisklubben. Att ha City i gungning och nere för räkning är det inte många klubbar som klarar av. Att släppa greppet om en sådan storfångst kan ha långtgående och ödesdigra effekter för tränaren Mauricio Pochettino. Argentinaren lär väl få åtminstone halva nästa säsong på sig att bevisa sin storhet men för att få lite välbehövlig arbetsro kunde det vara bra om PSG kunde spela hem Ligue 1 senare i vår.
Läget i den inhemska ligan är kämpigt för PSG med ett Lille, som vägrar förlora, i topp med tre omgångar kvar att spela. Lille har en poäng mera än PSG. Med de ekonomiska resurser och det material Parislaget förfogar över är det att räkna som grovt tjänstefel om laget inte vinner den inhemska ligan.
Ligue 1 har i så hög grad varit en privat sandlåda för PSG att laget kunnat sätta det mesta och bästa krutet på Champions League. I fjol bar det hela vägen till final, i år tog drömmen slut efter att PSG i tre av fyra halvlekar blivit utmanövrerade av ett oerhört svårrubbat City.
Kvalitativt är PSG några steg efter, går du igenom spelare för spelare är det klar fördel City. Nu saknades visserligen blixtsnabbe målsprutan Kylian Mbappé och det märks direkt. I stället blev det transportfirma Neymar för hela slanten och även om brassen har flera finter i sin arsenal än det finns barer på Copacabana var han ett lätt byte för ett samlat hemmalag.
PSG må förfoga över de mäktigaste ekonomiska musklerna i Fotbollseuropa men dragningskraften till klubben är trots allt begränsad. Ligue 1 är på sin höjd femte bästa ligan i Europa och sådant inverkar då spelarna väljer klubbar. Går man igenom semifinaltrupperna är det teknisk knockout till Citys fördel.
Av PSG:s spelare i startelvan skulle Neymar, Di Maria och Marquinhos ha rymts i Citys startande elva. Verratti och Navas kunde väl ha fått en plats på bänken men spelare som Florenzi, Diallo, Paredes, Herrera och framför allt den oerhört överskattade Mauro Icardi är spelare som Citytränaren Pep Guardiola inte skulle ödsla mer än en sekund på.
Omvänt hade i princip varenda en av Citys startande spelare varit aktuella för spel i PSG:s elva.
Och där PSG-tränaren Mauricio Pochettinos främsta vapen från bänken var Moise Kean och Julian Draxler kunde Guardiola ta in Gabriel Jesus. Sergio Agüero samt Raheem Sterling och låta lirare som Joao Cancelo, Rodri och Aymeric Laporte vila helt.
En viss brist på kontinuitet och en överdos av otålighet gör inte PSG, trots grymma löner, till det mest attraktiva alternativet. Där City gett Guardiola både pengar och arbetsro har det varit lite för mycket ro och hopa över PSG-direktörernas nyckfulla ledarskap.
Finns ytterst få spelare, i synnerhet sådana som vill utvecklas, som skulle tacka nej till Guardiolas och Manchester Citys lockrop. Detsamma kan inte sägas om PSG.
Och den skillnaden märktes också ute på planen på Etihad.
Kontinuitet var det. AS Roma hör till storheterna i italiensk fotboll och ofta har det legat en skugga av glamour och skönlir över klubben. Och även om klubben bytt manager alldeles för ofta under senare år har det kunnat skönjas en röd tråd i rekryteringarna. Luciano Spalletti, Eusebio de Fransesco, Claudio Ranier och Paulo Fonseca är snarare proaktiva än reaktiva tränare och tränare som i sitt DNA har den offensiva fotbollens kännetecken.
Laget har inte vunnit något se
”Mourinho var en av fotbollens skarpaste taktiska hjärnor under många år men en ovilja att förnya sig i kombination med en ständigt växande självgodhet som till och med Napoleon varit avundsjuk över borde ha förpassat den i dag 58-årige portugisen, om inte till fotbollens bakgård, så åtminstone till mappen över B-klassens tränare.”
JONAS VON WENDT
dan 2008 då det blev en italiensk cuptitel. Mot den bakgrunden, och med växlande ägandearrangemang i kulisserna, är det förståeligt att klubben sökt framgång genom att byta tränare ungefär lika ofta som en del av de antika rör som alltjämt är i bruk i den eviga staden springer läck.
Om det funnits en röd tråd av kontinuitet i rekryteringsprocessen brast den rejält på tisdagen då nyheten om att José Mourinho skrivit på för tre år briserade.
Mourinho var en av fotbollens skarpaste taktiska hjärnor under många år men en ovilja att förnya sig i kombination med en ständigt växande självgodhet som till och med Napoleon varit avundsjuk över borde ha förpassat den i dag 58-årige portugisen, om inte till fotbollens bakgård, så åtminstone till mappen över B-klassens tränare.
Mourinhos ytterst cyniska och reaktiva taktiska upplägg har visat uppenbara tecken på att krackelera under de senaste åren. Tiden i Tottenham blev en sportslig katastrof för klubben som dessutom verkade tvingas betala Mourinho ett avgångsvederlag på cirka 25 miljoner euro. Ungefär samma summa som Manchester United ersatte Mourinho med då de avtackade portugisen i förtid.
Kontraktet med Roma innebär att Tottenham slipper betala mångmiljonbeloppet i avgångsvederlag.
Sammanlagt har Mourinho under sin karriär tjänat över 100 miljoner euro på att bli sparkad.
Portugisen hade på sin tid namn om sig att vara spelarnas tränare. Krävande men inspirerande och känd för att ta sina adepter i försvar. Under senare år har han gjort det till sitt varumärke att hänga ut diverse spelare i klubbarna han basat över och sprida en unken luft genom hela organisationen. Är man själv hundraprocentigt övertygad om att man alltid har rätt kan det vara svårt att tro på personer som hävdar motsatsen.
Det mest fascinerande med Mourinho är att han efter bara ett par veckor kunde hitta ett nytt jobb. Något som säger en hel del om den mossiga gubbkarusell som alltjämt i alltför hög grad roterar uppe på den yppersta toppen av fotbollen.
Mourinho har ett oerhört brett kontaktnät inom sin gren och saker och ting blir inte sämre av att han är väldigt nära vän med Jorge Mendes, kanske den allra mest inflytelserika av spelaragenter.
Ingen vet vilka garantier och överenskommelser Mourinho gjort med Roma men med tanke på hur hans cv sett ut de senaste åren är det inte helt otänkbart att Roma inte enbart värvade honom för dennes taktiska bedrifter.
Nu får Mourinho chansen i den eviga staden som vid sidan om sina fina restauranger och karakteristiska piazzor är känd för sina ränker, skådespel och fuffens i kulisserna sedan antikens tider.
Och skådespel och drama lär Mourinho bjuda på. Resultaten kan det bli lite sämre med. Men cirkus José lär inte ta slut då han får sparken från Roma.
Hur i hela bövelen Mourinho kunde få ännu ett treårigt kontrakt med en klubb är svårt att förstå. I synnerhet i ekonomiskt tuffa tider kunde ett år ha räckt mer än väl. Men ett år är naturligtvis under Mourinhos värdighet.